”Skivbolag behövs faktiskt inte längre”. Så citerades den amerikanska countrysångerskan Shelby Lynne i Expressen i tisdags.
Lynne är knappast först med den sortens uttalanden. Många artister har sagt så de senaste åren. Vissa har också agerat utifån sin uppgivenhet inför existerande skivbolag/musikbolag. En del av de missnöjda har startat egna bolag. För att få större rörelsefrihet, hoppas man, men också för att det ger bra press och kredibilitet att bli sin egen. Under några år skrevs det inte en notis om Robyn utan att det nämndes att hon skapat sitt eget bolag.
Men den här texten ska inte handla om mediers och musikfans fascination inför artister som i viss mån lämnar de traditionella branschstrukturerna. Även jag kan känna stor respekt och sympati när exempelvis Radiohead i den digitala eran utnyttjar möjligheten att ta andra vägar än de som skivbranschen stakat ut de senaste 50 åren.
Nej, här handlar det om det irriterande i artister som utåt sett söker poänger i en tidsanda som rutinmässigt sågar skivbolag och andra ”onödiga mellanhänder”. Medan de när måndagen kommer likafullt utnyttjar den yrkeskunskap som tillhandahålls av, just det, skivbolag.
Nämnda Shelby Lynne är en sådan artist. Trött på sina gamla bolag Universal respektive Universalägda Lost Highway startade hon häromåret sitt egna Everso Records. När hon i intervjuer fått frågan om hon kan tänka sig att åter arbeta med stora skivbolag har hon svarat : ”Fuck, no!”
Men Lynne är inte särskilt konsekvent i sitt avståndstagande från skivbolagen. Hon låter hemma i USA Fontana sköta distributionen. Fontana ägs av, just det, Universal.
Wilco är ett annat exempel på artist som vill slippa skivbolagen och därför lierar sig med…skivbolag.
Förra året meddelade det amerikanska bandet att de avslutat kontraktet med Warner Music-ägda Nonesuch Records. Istället startar de nu eget, dBpm Records, i samarbetet med bolaget Anti-.
Anti- ägs av Epitaph Records och distribueras av ADA. Vilka som äger dessa? Korrekt. Warner Music.
Artister som Shelby Lynne och Wilco bör troligen inte ägna sig åt att i intervjuer lägga ned musikbolagen som företeelse. De bör snarast kräva bättre musikbolag med mer spännande a & r.
För den branschkunskap som skivbolag/musikbolag besitter vill de uppenbarligen åt. Annars skulle de själva sköta inskriften av digitala koder, ta in offerter från presserier, tacka nej till fotografer och formgivare, skicka fakturor till nätbutiker, förhandla reklampriser med tv-bolag och allt det övriga som en musikbolagsperson gör som en del av arbetsdagen, inte när hon/han får känsla för feeling.
Vi på MI kommer i en artikelserie att uppmärksamma ett antal nödvändiga mellanhänder på skivbolag och musikförlag. Vi gör det eftersom det uppenbarligen finns en massiv okunskap om vad alla dessa mellanhänder gör. Inte minst hos artister.
Tipsa oss gärna. Det är en omöjlighet att hålla reda på alla de som gör centrala insatser för svensk musikutgivning trots att de av vissa slentrianmässigt anses som ”onödiga”.
Lars Nylin
