Vi var några stycken som kivades på rockälskande tonårsgrabbars vis. Jag tyckte Deep Purple och Blue Öyster Cult hade allt och förnekades storheten i rivaler som Black Sabbath och Nazareth. Då flyttade Torbjörn till byn och visade var hårdrockskåpet skulle stå. Han lyssnade bara på Led Zeppelin och Cream och tyckte våra favoriter var tarvliga efteraparare. I det långa loppet fick Tobbe rätt den gången, det var hans val som var mest tidlöst.
Nästa gång jag springer in i honom ska jag kolla om han lyssnat på Graveyard. Har han inte det står Tobbe inför en blick i rockbackspegeln som är både fascinerande och möjligen lite kontroversiell.
Kan man vara så fabulöst retro som Graveyard utan att skämmas? Jag tycker det. På något vis får bandet som en gång startade i Örebro – och albumdebuterade redan 2007 – ihop nostalgitrippen. Precis som band som Hellacopters och Monster Magnet innan dem – två uppenbara föregångare – har de förmågan att låta så autentiska, så ”på riktigt”, att det går att bortse från att 1970-attributen radas upp både i musik och image.
Allra mest övertygande är Graveyard när de för ett ögonblick stannar upp och fryser en blå sekvens. Som i Led Zeppelin-tunga Ain’t Fit To Live Here, Lynyrd Skynyrd-svävande Uncomfortably Numb eller Ennio Morricone-hyllningen Longing.
Avslutningsvis: Det går knappast att skriva om Graveyard utan att nämna förpackningen. Ulf Lundéns formgivning måste tillhöra årets snyggaste. För att fortsätta albumdiskussionen i MI är redan omslaget ett skäl til att vilja äga ett fysiskt exemplar av Hisingen Blues.
Lars Nylin
