I maj 2008 vigde den amerikanska gruppen Sparks några kvällar till något som fans brukar älska men artister vara mer tveksamma inför: de struntade kapitalt i nytt material, de spelade bara gamla bekanta låtar. Det unika var att Sparks – mest kända för 70-talshits som This Town Ain’t Big Enough For Both Us – var mer noggranna än någon rockartist varit tidigare. De spelade samtliga sina 21 studioalbum i sin helhet, ett par kväll.
Bröderna Maels supportrar fick dessutom vara med att välja vad som skulle bli extranummer. Personligen kan jag tycka att det låter som ett övermått Sparks. Men jag hade gärna varit på plats i Islington i London den 18/5 då de framförde Kimono My House.
I maj och juni gör svenska Soundtrack of our Lives något liknande på ljuvliga Pensionat Slussen på Orust. Göteborgsbandet framför då under totalt sex kvällar samtliga sina studioalbum. I det fallet vet jag att jag gärna är på plats alla kvällar.
Vissa av er tycker troligen att redan tanken låter ganska förfärlig. Den formen av blickar i backspegeln brukar inte vara sådant som den genomsnittliga artisten, a&r-personen, marknadschefen – eller recensenter för den delen – föredrar. Själv älskar jag det hela och vill ha mer.
Troligen är reaktionen ett ålderstecken att placera intill artrosen och den rutiga flanellskjortan. Men skulle någon ta mig till skranket för att försvara mig inför trendpolisens domstol har jag med mig bättre argument än ålder och pur nostalgi.
Albumet som idé har sedan länge tappat i kraft. På det digitala fältet är det låtar som styckevara som gäller. Det finns visserligen åtskilliga nya artister som jobbar med klassiskt albumtänk. Men de är ändå i en förkrossande minoritet jämfört exempelvis 70-talet, då t.o.m. en sådan som Gary Glitter tänkte albumkoncept.
I det läget kan installationer som de från Soundtrack, Sparks, Orup (som framförde sitt första album våren 2010) eller Lou Reed (som häromåret turnérade med Berlin) fungera som en rejäl påminnelse om storheten – för så är det – i det klassiska albumet. Från åtminstone 1600-talet och framåt har de största musikmästarna arbetat med helheter. Jag har mycket svårt att tro att den filosofin bara skulle försvinna i ett svart hål på 2010-talet. En artist som Adele är ett färskt exempel på att ett starkt album fortfarande övertrumfar snabba one-off-låtar.
När jag testar idén på Facebook räknar jag med att få åtminstone någon gliring om att jag är hopplöst passé. Men sådan sågningar uteblir. Istället haglar förslagen på svenska album som man vill höra i sin helhet.
Mikael Forsell på TT Spektra är först ut och föreslår ABBA:s Arrival. Det vore väl något? Men minst lika lockande känns förslag som Pugh Rogefeldts Ja dä ä dä, John Holms Sordin eller Di Levas Rymdblomma. Flera nämner Tages Studio. Jag har inte ens hört platta, tror jag, men blir grymt sugen på att få uppleva den i sin helhet. Magnus ”Weeping Willows” Carlson önskar sig Doris kultalbum Did You Give the World Some Love Today Baby och jag finner mig att ha saknat en kväll med 67-åriga Doris Svensson från Göteborg. Mer abstrakt, men lika lockande, är förslaget från Mikael Gustafsson på produktionsbolaget Headstomp, han vill höra Hep Stars göra liveplatta On Stage.
Så håller vi på tills korna går hem. Av nostalgiska skäl, självklart. Men definitivt inte bara. Nu ska det inskaffas biljetter till en västkustkväll med Behind the Music.
Lars Nylin
