De sistnämnda två är plausibla referenser även för Anna Järvinens tredje egna album. I produktion av Mattias Glavå (bl.a. Håkan Hellström) och centrala insatser av retroproggiga gruppen Dungen är detta ett album som har ”cirka 1971” stämplat på sig.
Men här finns därför inget dammigt. Snarare är det ett album som även har klyschan ”tidlöst” intimt förknippat. Det kunde ha släppts närsomhelst efter att artister som Laura Nyro och för den skull svenska Turid i slutet av 60-talet skapade den mer sökande sortens singer/songwriter-pop. Nu slår Anna själv tredje till med mjuk kraft år 2011.
Anna själv tredje är ett begrepp kopplat till jungfru Marias mamma, säger de lärde. För mig är det snarast kopplat till två musikaliska begrepp: dels en dikt på Cornlis Vreeswijks 70-talsalbum Poem, ballader och lite blues, dels en grupp som tidigt i samma decennie låg på skivbolaget Silence.
De sistnämnda två är plausibla referenser även för Anna Järvinens tredje egna album. I produktion av Mattias Glavå (bl.a. Håkan Hellström) och centrala insatser av retroproggiga gruppen Dungen är detta ett album som har ”cirka 1971” stämplat på sig.
Men här finns därför inget dammigt. Snarare är det ett album som även har klyschan ”tidlöst” intimt förknippat. Det kunde ha släppts närsomhelst efter att artister som Laura Nyro och för den skull svenska Turid i slutet av 60-talet skapade den mer sökande sortens singer/songwriter-pop. Nu slår Anna själv tredje till med mjuk kraft år 2011.
Anna Järvinens tredje album Anna själv tredje [Stranded/Universal] är finalen på en albumtrilogi som redan gett sju Grammisnomineringar. MI:s Lars Nylin tror det kan bli fler.
Recensenterna var aningen delade kring Järvinens två första album efter gruppen Granada (sorgligt negligerade av sin tid). Denna gång är kåren enig: detta anses vara årets största svenska album hittills med alla möjligheter att ha kvar den statusen vid årets slut.
Jag har inga problem med sådana stora ord. Det är ett mäktigt album, ett modigt album, mjukt men behagligt provocerande. Ett spår som Händer – med Stockholms Akademiska Orkester i huvudrollen – är överjordiskt vackert. Där associerar jag till ett lite bortglömt mästerverk från senare år, Lalehs ledmotiv till Arn-filmerna, Snö. I andra låtar adderar Dungen-killarna till ett flöde som gör att Järvin kan placera ut sina poem på ett lika fritt sätt som Barbro Hörberg en gång för länge sedan.
Det enda jag har problem med är att Van Morrison och Ted Gärdestad jämt och ständigt droppas som refrenser. Vänner proffsrecensenter, ni får faktiskt peka mig till var i synnerhet den sistnämnde kommer in i handlingen. Vaga referenser till det ytterst organiska i Morrisons vidunderliga Astral Weeks kan jag däremot möjligen gå med på.
Lars Nylin
