På en inledande fråga om hur hon ser på den digitala utvecklingen svarade Lena Adelsohn Liljeroth att hon i huvudsak är positiv.
– Men ”all förändring, utom förälskelse, är förknippad med smärta”, konstaterade hon.
En av de frågor som diskuterades var problematiken kring att förena tanken om att ”alla ska ha rätt till ersättning för arbete” med det faktum att många fortfarande anser att allt på nätet skall vara gratis.
På frågan om hur hon ser på att musikens värde kraftig devalverats till följd av det senaste decenniets stora fria tillgång på nätet svarade Lena Adelsohn Liljeroth att hon inte ser det som något problem.
– Jag kan inte säga att det bekymrar mig. Jag ser inte hoten som större än möjligheterna.
– Självfallet har kulturpolitiken en roll att spela på området, men det är viktigt att komma ihåg att kulturen är större än kulturpolitiken.
Just nu arbetar regeringen med att ta fram ”en digital agenda” för Sverige. Motsvarande agenda för EU betonar bl.a den kulturella mångfalden, något som inte finns med i den svenska agendan. På Per Strömbäcks fråga om varför svarade kulturministern att hon inte kände till detta, men lovade att framföra frågeställningen till de ansvariga personerna.
– Hur ser du på att Sverige just nu halkar efter grannländernas lagstiftning om nätet och på hur justitiedepartementets arbete alltmer påverkar kulturdepartementets? undrade Per Strömbäck.
– Jag får passa där, svarade ministern. Jag vet för lite om den frågan.
Per Strömbäck ledde hela samtalet på ett både vaket, engagerat och intelligent sätt. Samtalet med ministern blev huvudsakligen en – i sig väldigt intressant – filosofisk diskussion. När publiken släpptes in under den avslutande frågestunden hade man kanske kunnat förvänta sig fler frågeställningar av mer konkret karaktär rörande politiken.
Frånsett ett par inlägg från kompositören Örjan Strandberg och Björn Rosengren (ordförande i Film & TV-producenterna) var det dock förvånansvärt tyst i salongen – med undantag av ungpiraten Emils Paulsrud, som föreslog en ”donationsekonomi” som ersättningsmodell på nätet. En modell där ”de kulturarbetare som skapar på nätet” skulle kunna få ekonomisk ersättning i form av donationer från de som uppskattar deras arbete.
Piratpartisten bemöttes snabbt och effektivt av Björn Rosengren, som betonade att han tycker att den viktigaste kulturpolitiska frågan rörande den digitala utvecklingen handlar just om hur man hanterar själva innehållet, inte tekniken. Rosengren menade att det var allvarligt att det, som han ser det, inte bedrivs någon egentlig kulturpolitik idag.
På Örjan Strandbergs fråga om hur kulturministern ser sitt ansvar för kulturyttringar som inte själva klarar av att stå på en ekonomisk stabil grund svarade Lena Adelsohn Liljeroth att hon förlitar sig på marknadskrafterna.
– Vad är marknaden? Det är vi. Det vi efterfrågar och vill betala för.
– En del finansierar vi gemensamt för att vi tycker att det ska finnas. Samtidigt är det bra med mer pengar kvar efter skatt, för då får vi själva råd att välja vad vi vill lägga pengarna på.
Netopia startade förra året och är ett webb- och idéforum som vill driva en debatt om ett bättre samhälle på nätet. Det gör man bland annat genom sajten Netopia.se samt genom rapporter, i seminarier och i andra forum.
Även om många av kulturministerns svar och uttalanden på Nalen inte alltid visade sig vara helt förankrade i konkret handling, så gav samtalet och frågestunden ändå intressant insyn i varför den svenska kulturpolitiken ser ut som den gör idag. Med sitt initiativ bidrog Netopia tveklöst till diskussionen kring frågorna om nätets framtid.
Claes Olson
