Förra veckan korade MI den svenska musikbranschens ”digitala dynamos.” Att vi skulle få reaktioner på vår ranking hade jag räknat med och givetvis hoppats på. Men att merparten av frågetecknen från er läsare skulle ha kopplingar till jämställdhetsfrågan hade jag ärligt talat inte anat.
Men så blev det. Bland alla mejl, telefonsamtal, twitter- och blogginlägg har de flesta upprörts av att: a) ingen kvinna fanns i vår jury, b) endast två av 20 namn på listan är kvinnor.
På den första punkten bör jag ta åt mig kritiken. Gällande b) blir jag däremot mest häpen.
Även jag kan stundom anse att MI:s redaktion bör ta över hela den svenska musikindustrin. Det är ju ändå vi som är störst, bäst och klokast (anser vi och våra mammor). Men ännu har detta inte skett. MI kan inte förändra branschmässiga/samhälleliga realiteter.
Kvinnor är i ett genant undertal i beslutsroller i musikbranschen, har alltid varit, och ojämlikheten tycks bestå även i den digitala eran. Men detta är knappast något som MI-redaktionen förändrar. Eller?
Nej, då känns det för tillfället mer relevant att förtydliga vad vår lista egentligen står för. Många reaktioner har nämligen också gått ut på att ifrågasätta varför lille X, finns med men inte giganten Y, eller det okända geniet Z.
Med en ”dynamo” menar vi någon som är med och genererar idéer till den digitala aspekten på svensk musikindustri. Detta kan vara i det lilla sammanhanget likväl som på de stora arenorna. Ett urval av sådana dynamos – högt och lågt, smalt och brett, kreatörer och makthavare – gallrades sedan ur till en, ansåg vi, smakfull kollektion branschpersonligheter. Primärt för att ge ansikten till en ny era beslutsfattare i vår industri.
Viktigast att notera för alla er som uppenbarligen inte läst de introducerande texterna: rankingen rangordnar inte branschens Digitala Makthavare. Hade det varit så hade vi valt att kalla rankingen för Digitala Makthavare. Låter det vettigt?
Lars Nylin
