I baren innan Robyns hyllade spelning på Berns, utanför artisthotellet under Melodifestivalens premiär i Luleå. På senare tid har MI stött på Niklas Olovzon i ett antal musikmiljöer. Eftersom Olovzon är landets flitigaste tyckare om varumärken – till vardags är han varumärkesexpert på kommunikationsbyrån S&B – kunde MI inte låta bli att fråga honom om några av musikbranschens ledande varumärken.
Så här blev samtalet:
Det diskuteras dagligen – senast efter Bert Karlssons sågning av Luleå som arrangörsort – att varumärket Melodifestivalen börjar tappa i kraft. Vad tycker du?
– Den tidigare så kallade Schlagerfestivalen har gått från att ha varit hela folkets egendom till att ha blivit just VARUMÄRKET Melodifestivalen och detta har fört med sig både bra och dåliga aspekter. Själva grundupplägget ur en tävlingssynpunkt var från början briljant, men nu kanske det har gått lite stå i det hela. Man slåss med näbbar och klor för att skydda varumärket – kanske på ett, enligt min mening, lite för konservativt vis – och begränsar därmed sponsorer och andra partners i sina möjligheter att använda sig av begreppet. Man vill å ena sidan vara kommersiell och tjäna pengar, men å andra sidan begränsas till exempel betalande sponsorer i sina möjligheter att aktivera rättigheten. Lite grann som hela musikindustrin gjort med sina försök att skydda rättigheter. Men modern marknadsföring handlar om just möjligheter att dela och sprida och här bör man tänka till både en och två gånger extra. Hur ska lokala företag – i till exempel Luleå – och även befintliga huvudsponsorer kunna hjälpa till att skapa hausse och höja folkets förväntningar? Och kanske, kanske är det så att man från arrangörens sida har en allmän övertro till ett koncept som dragits lite för många varv.
Vi har nyligen gått genom branschens galaperiod; hur ser du allmänt på varumärkesaspekten på Grammis och andra musikgalor. Är galorna något som kan hjälpa upp en bransch som för många är krisstämplad?
–Det kanske inte är ett sätt att hjälpa branschen upp ur krisen, men däremot ett sätt att fylla ett behov som finns hos allmänheten av att se och konsumera artister live. I takt med ett digitaliserat samhälle med sociala medier och fragmentiserade så ökar faktiskt betydelsen av fysiska upplevelser och liveframträdanden. Även mindre artister får en större spridning och därmed kan de nischade galorna bli fler. Vi behöver symboler och samlingsplatser och därmed mötas på fler ställen än framför datorn, men musikstilarna blir mer specifika och då blir det mini-marknader istället för mass-marknader där mindre spelningar och galor i pluralis ersätter gigantiska arenaupplevelser och galor för alla smaker.
Vilken samtida svensk artist tycker du har det tydligaste och starkaste varumärket?
– Det lätta och självklara svaret är Robyn. Hon har varit väldigt tydlig i sin framtoning med stark integritet, utan att bli tråkig och med en sällsynt förmåga att fånga både mainstreampubliken och kreddiga konnässörer. Konsekvent och förnyande på samma gång. Du vet vad du får, men ständigt med en ny twist. Delvis är det samma sak med Håkan Hellström som även han lyckats med dessa konststycken.
Berätta lite om din egen musiksmak och musikbakgrund!
– Har varit en sökare av rang och gått från norrländsk barndomshårdrockare, via en förvirrad hiphop-era och massiv grunge- och indiekonsumtion till att ha blivit en ganska gubbig allätare som då och då piggas upp av musik som andra förklarar förträffligheten med. Skulle själv vilja kunna spela trummor, då min pappa var trummis en gång i tiden, men än så länge är det bara en dröm.
Lars Nylin
