Eftersom er krönikör var i Luleå främst för att under några lata dagar stötta vännen Pernilla Andersson blev det några vändor i ”nej”-grinden. Trots dessa småbusiga övningar var resultatet när jag avvek fortfarande 75 röster för och bara 35 mot Sony Musics lysande entertainer.
Danny följde upp sin seger i Aftonbladets lekfulla pr-gallup med att på kvällen sopa hem även den riktiga delfinalen. Detta var tyvärr en av få saker som kändes riktigt solklara under min visit i schlager-Luleå.
Faktumen att resan inleddes med att vi fick byta flygplan – maskinen för avisning orsakade en spricka i co-pilotens fönster – och att det var minus 13 i Luleå, det sedan följdes av en radda andra frågetecken.
Under vinjetten uppenbara i-landsproblem kan sorteras att tävlingshotellet Quality troligen ägde sin kvalitet långt innan stadens son Sven-Åke Lundbäck härjade i skidsåren. Värre var en serie minus i och omkring själva Melodifestivalen. Några av dem såg ni i rutan i form av produktionsmissar fler än kvällens deltagarlista om åtta. Men allvarligare var en känsla av att den resande festivalcirkusen för första gången på länge hamnade i bakvatten i en tävlingsstad. Det lokala intresset var ljummet när Luleå besöktes år 2003 – det andra året med deltävlingar. Nu upprepades mönstret.
Vid de två generalrepetitionerna var Coop Arena gapande tom. Det hjälpte inte att SVT-folket öste ut ballonger och flaggor. Det uppstår ändå en lätt vildmarkskänsla a la Sareks nationalpark när maximalt 500 personer finns i en hall som rymmer tio gånger fler. Inte heller själva delfinalen var utsåld. Det fanns stora luckor med tomma stolar som lämpligt nog var nedstämt blåa.
En orsak kan givetvis vara biljettpriserna. 695 kronor till finalen är svettigt för en familj om fyra när samtliga familjemedlemmar dessutom vill inhandla blinkande Bunny-öron och minst en t-shirt. Startfältet med statusmässiga toppnamn i Danny och Dilba var inte heller någon magnet som drog folk från bortom polcirkeln.
Men min taxichaffis var möjligen den verkliga sanningen på spåren när han berättade att han själv inte upplevt någon lokal marknadsföring efter den vecka förra året då delfinalen utannonserades. Om Luleå gör ett dåligt jobb, taxichaffisen kändes trovärdig, kan tyckas vara ett bekymmer för den norrbottniska metropolens skattebetalare. Men om fler städer nöjer sig med att för dyra pengar håva in arrangörsrätten blir det strax en belastning även för SVT, Live Nation, Blixten & co, Eventum och i förlängningen givetvis även för hårt satsande musikförlag/skivbolag/artister.
Den självutnämnde sanningssägaren Bert Karlsson höll bakom scenen inte inne med att han anser att värdskapet måste inkludera en större garanti att få med sig hela arrangörsorten. Inga lata eller för försiktiga städer ska få evenemanget. För ovanlighetens skull håller jag med Skarabon till 100 %.
Att intresset för Melodifestivalen generellt skulle ha gått ner är än så länge motbevisat av att 3 miljoner tv-tittare bänkade sig. Liksom av att suget efter den officiella ”Mello”-plattan enligt branschskvallret är MINST lika stort som tidigare.
Bleka intryck som de i Luleå är synd på så rara produktionsärter. För bortom premiärens missar – och ett rent namnmässigt mediokert startfält – är Melodifestivalen ändå fortsatt en skickligt genomförd sak. Det är ett grymt väl iscensatt nonsens. Som idrottsvän fantiserar jag: tänk om det här gänget fick ta hand om exempelvis marknadsföringen av allsvenskan i fotboll. Den skulle efter bara några få år vara topp 20 i Europa. Så starka är vinnarskallarna såväl på som vid sidan av scenen.
På söndag i Göteborg vet vi om Luleå var ett olyckfall i arbetet eller ett järtecken för en viss nedgång i schlagertemperaturen.
Avslutningsvis: Om rätt låt vann? Så var det i ett överraskande starkt låtfält. Men när jag gjort min insats på Pernilla gick resten av veckopengen inte på Danny utan till ett spel på Swingfly. Den låten kan nå mycket långt och då får förhoppningsvis även sångaren Christoffer Hiding den uppmärksamhet han förtjänar.
Lars Nylin
