”Felet med Melodifestivalen är inte Melodifestivalens fel”. Den rubriken gör att den genomsnittlige läsaren av MI troligen räknar med ännu en sågning av urvalsarbetet bakom de 32 bidragen. Alternativt att festivalgeneral Christer Björkman ska få sig en slutgiltig omgång.
Men huvudfelet med Melodifestivalen finns varken i eller omkring själva festivalen. Under de tio år som SVT och partners pysslat med sin resande festivalcirkus har de tvärtom byggt upp en verksamhet som jag får erkänna mig imponerad av. Det går knappast att ifrågasätta det lätt episka i tittarsiffror som 4,2 miljoner (Carola-finalen 2006) eller den ruljangs som LiveNation och Blixten & co skapat omkring det som händer på scenen.
Att det går att diskutera om detta är vad licensfinansierad ångtelevision ska pyssla med; och var vinsterna hamnar – liksom de relativa kvaliteterna i Christer Björkman eller exempelvis Anna Bergendahl – sådant lämnar jag för stunden till andra tyckare.
Nej, i mina ögon begås de centrala felen på helt andra håll. Det för mig mest frustrerande med miljoncirkusen Melodifestivalen är att så många beslutsfattare – i medier, hos skivbolag, hos musikbutiker, ja även hos SVT – numera lever med uppfattningen att Melodifestivalen är det enda som sker i Sverige under perioden februari till april. (Perioden tänjs dessutom ut ytterligare en månad de år när Sverige skräller till med en vinnarlåt som har hyfsade möjligheter att slå Armenien.)
Undertecknad tillhör själv bovarna. Det går inte att räkna de gånger när jag spritt uttryck i stil med ”Melodifestivalen lägger sig som en våt filt över hela musiklandet.” Men att er redaktör slarvar med sanningen är en sak. Det är givetvis på en annan nivå när tunga redaktionschefer fuktar fingret och sedan bestämmer att all fokus under tre månader ska vara på Christer Björkmans skapelse. Och ännu tråkigare: Liknande beslut tycks parallellt fattas i alltför många av musikbranschens epicentra.
Varför då? Även om tittarsiffror uppåt 4 miljoner – finalen 2010 sågs av 3,8 miljoner – är sanslöst imponerande i dagens tv-klimat har Sverige ändå 9,5 miljoner invånare. Vi har framförallt en numera oerhört diversifierad smak och syn på musik. I den mer än halva befolkning som struntar i insatserna från Danny Sudeco och Peter Stormare finns mängder av potentiella musikkonsumenter som får ännu längre till den nödvändiga informationen – och köpen – än i vanliga fall.
Det är möjligen inte så mycket att göra åt mediers beslut. Vi talar trots allt främst om medier som pekar på statistik som utförts av kärnfysiker innan de placerar bantningstips istället för rapporter från Kairo på löpsedeln. Men som bransch borde vi vara mer vaksamma så att vi inte allt för lättvindligt hakar på. De besluten är våra egna.
Jag träffar några av er i Luleå i helgen. Vi kan då förslagsvis ta diskussionen om de andra frågetecknen över en Norrlands Guld eller två. Lycka till i ”Melo”!
Lars Nylin
