City Slang, ett tyskt bolag baserat i Berlin, slår ständigt amerikanska motsvarigheter på fingrarna i konsten mycket amerikansk rock – som i garagerock och ”americana.”
Nyligen firade City Slang 20 år. Man gör det med diverse återutgivningar på CD och DVD, i Sverige släppta av Coop/Cosmos. Men det blev också en rejäl fest i regi av bolagsgrundaren Christof Ellinghaus.
47-årige Ellinghaus växte upp med T Rex, Sweet, tidiga Genesis, jazzrock (”Isch, tänk Chick Corea”, skrattar han) innan han upptäckte ”Det fenomenala i punk och new wave.” Efter att ha fallit för band som Gun Club och senare Hüsker Dü började han skriva i fanzines, innan han i skiftet 80/90-tal började boka band som Mudhoney, Nirvana och The Flaming Lips. 1
990 startade Ellinghaus City Slang som nu alltså nått den respektabla åldern av 20.
– Allt låter så lätt. Men faktum är att det var det!
Hur kom det sig att du startade ett tyskt bolag dedikerat till ultraamerikansk musik?
– Det var aldrig något koncept. Det bara blev som det blev drivet av min personliga musiksmak, så enkelt var det faktiskt.
Berätta om jubileet och firandet av detta!
– Det var skoj. Vi hade hyrt en gammal teater, Admiralpalast, och jag hade bjudit in band som betytt särskilt mycket för mig under de här 20 åren att spela av mig utvalda album. Våra nykomlingar Get Well Soon öppnade första kvällen, sedan framförde Calexico albumet Feast Of Wire. En höjdpunkt var när båda banden spelade en högludd, och lite vinglig, haha, version av Arcade Fires Ready To Start. Sött.
– Lördagskvällen var mer äventyrlig. Konstrockarna Menomena följdes av Tortoise som gjorde låtar från deras tre första album, men även en del nytt. Stort! Sedan tog Broken Social Scene över och rockade i två timmar, de känner inte ens till begreppet ”curfew”. Efteråt tog jag alla till en dum nattklubb där mina favorit-DJ:s tog över.
– På lördagen var vi oundvikligen ganska slitna och då passade det bra med Alexi Murdoch – som släpper ett album på City Slang i mars. Han har rösten av en ung Townes van Zandt som möter Nick Drake, hans set var både imponerande meditativt och eftertänksamt. Magiskt. Han följdes av en av mina favoritband någonsin, Yo La Tengo. Jag hade bett dem spela 1990 års akustiska Fakebook. De sa artigt nej till detta, men hade med sig gitarristen Dave Schramm – som inte spelat med dem på 18 år – och framförde…merparten av Fakebook! Men det blev faktiskt ännu mer känslosamt när Lambchop gick på med 2002 års uppsättning och framförde Is a Woman, ett av de bästa albumen genom tiderna i min mening. De avslutade med alla låtar de haft som konsertfinaler följt av en engelsk klubbhit som bandets Kurt Wagner skrivit texten till. Dessutom med Talking Heads Once in a Lifetime invävd. Det var enormt. Efter det firade vi med billig champagne klockan tre på morgonen…
Hur har albumorienterade City Slang påverkats av det nya digitala landskapet?
– Det går att se så olika på det här. Å ena sidan har det blivit jättesvårt att sälja album på marknader som den svenska. Å andra sidan har en storsuccé som Caribous album i princip drivits av digital försäljning…
Vad kan vi vänta oss från City Slang under 2011?
– Stora saker! Först ut: Tu Fawning. Mycket svart! Väldigt mycket ”Portishead spelar Tom Waits.” Men bättre än den beskrivningen… Vi har också just plockat upp ett band kallat Wye Oak, en duo från Baltimore som gör musik med sådant djup och värdighet, magnifikt. Plus nya album från nämnde Alexi Murdoch och ett nytt från Herman Dune. En av utgivningarna jag är mest exalterad över är den med en tjej från San Fransisco som heter Erika Anderson men kallar sig EMA: Hon kommer att bli STOR! Det första albumet är väldigt low-key men hon kommer att nå fram. Väldigt neurotiskt och svart. Googla EMA och Grey Ship – du kommer att häpna.
Lars Nylin
