Häromkvällen tog jag mig äntligen i väg och såg Svinalängorna, Pernilla Augusts starka filmatisering av Susanne Alakoskis hjärtskärande roman från år 2006. Efteråt insåg jag att filmbranschens Guldbagge-gala var under uppsegling och undrade nyfiket om Sebastian Öbergs och Magnus Jarlbos specialskrivna musik till Svinalängorna var nominerad.
Till min förvåning inser jag att det inte var så. Men framförallt kom insikten att det inte ens finns någon musikkategori i Guldbaggen. Har aldrig funnits. När filmmusik belönats, som Matti Bye år 2009, har det om jag fattat saken rätt varit i ett slags öppen kategori, ett tillfälligt pris.
För mig är detta ganska sanslöst. Musik är ofta – jag törs t.o.m. skriva OFTAST – ett centralt inslag i en filmupplevelse. En uppburen svensk filmmakare som Ingmar Bergman har sagt att musiken rent av tillhörde det första han tänkte på. Kompositörer som Ulf Dageby, Georg Riedel och Stefan Nilsson har många gånger om lyft filmer till nivåer de inte hade nått utan den specialskrivna musiken.
När jag kollat med folk i musikbranschen som tidigare uppvaktat Guldbaggefolket om en speciell musikkategori får jag höra att det är upp till varje års jury att instifta ett sådant pris. Liksom att de fått höra från ansvarig att: ”musik uppmärksammas när den förtjänar det.” Som om det vore sällsynt att musiken spelar en huvudroll i svenska filmer! För mig finns det VARJE ÅR filmmusik som förtjänar en Guldbagge, i år hade exempelvis Öberg/Jarlbo varit självskrivna.
Men behövs det verkligen ett musikpris till?, frågar någon. Det i sig kan diskuteras, men just Guldbaggen vore något särskilt. Det är ett stort och upplyft pris som i direktsänd tv når utanför de vanliga musikpris-sammanhangen.
Men det vore också värdefullt rent principiellt. Filmfolk kommer alltför ofta till musikbolag och musiker om musiken när övriga 20 miljoner, för att bara nämna en siffra, är spenderade. Att det är en internationell trend, och att det bara blir sämre och sämre ersättningar, är inget skäl att inte försöka streta mot. Som det är nu förväntar man sig ofta att få loss musik som blir bärande för slutresultatet för en summa som motsvarar en dags catering ute på inspelningsplatser.
Utan att snacka skit om libanesiska bufféer kan man tycka att den tveksamma relationen inses även på filmproduktionsbolagens ekonomiavdelningar. Att instifta ett egentligen självskrivet musikpris kunde vara lite lök på laxen under tiden man kommer till insikt om saken.
Lars Nylin
