Att köpa en CD är för mig inte som att inhandla ett tredje exemplar av tidningen Situation Stockholm – en god gärning. Jag köper plattorna för att jag envist fortsätter att gilla formatet. För att jag fortfarande vill ha något att hålla i och bläddra i. För att det låter bättre än mp3. För att det numera är lika prisvärt som en pocketbok. Alltså alla de där skälen som ni visionärer anser väger lätt mot det smidiga i en knappning på Spotify. Om jag vill ge en allmosa till en artist köper jag hellre en tryckt tekopp från deras merchandisebord.
CD-skivans situation – läs: uträknade situation – aktualiseras i dagarna. Färsk statistik för 2010 visar att försäljningen fortsätter att rasa på alla marknader. Visserligen sker en uppgång av digitala album. Men mönstret är ändå att den breda publiken snabbt överger albumformatet och går mot låtlyssning. Som enstaka köpta låtar – eller som exempelvis delar av Spotifylistor.
Men som CD-taliban vägrar jag ännu att ge slaget förlorat. Framförallt irriterar det mig att slaget ibland ges upp så tidigt. Vanligtvis kloka branschföreträdare tycks redan agera bortom CD-skivans praktiska ”dödsdag” – d. v.s dagen då intäkterna av CD-försäljning blir marginell för bolagen.
Men fortfarande säljs det över 300 miljoner CD i USA och nära 100 i England (statistiken är för 2010). I Sverige finns ännu inga siffror men gissningsvis tangerar de 14 miljoner. 14 miljoner innebär att varje svensk i konsumtionsålder köpte i snitt två CD år 2010. Det är drastiskt lite mot i snitt fem CD per person år 2000. Men ändå uppenbara tecken på att långtifrån alla anser att CD-skivan nått rigor mortis. Framförallt: omsättningen hos många bolag domineras fortfarande av CD-försäljning. Inget bolag har, vad jag känner till, en markant digital dominans på ”bottom line”.
Mitt mantra så här i Grammis-dagar är: ha visioner för CD-skivan åtminstone så länge den inte med statistik kan för evigt kan nördstämplas och skickas in i LP-romantikernas samtalslobby. Risken är markant att CD-skivan avrättas utan rättegång på det sätt som en gång drabbade kassetten. När bolag i förtid sänder signaler att en produkt är ett avslutat kapitel sågar man i en gren som fortfarande går att sitta på.
Något som varje år förvånar mig är exempelvis att nya upplagor av hyllade album inte förses med recensionscitat av samma slag som böcker utrustats med i årtionden. En enkel åtgärd med möjlig effekt till ringa kostnad, kan tyckas. På min personliga önskelista finns även en total övergång till DigiPak och motsvarande.
Tänk om alla CD såg ut som jazztrumpetaren Goran Kajfes Grammis-nominerade fjolårsplatta eller som The Arks tidning från In Full Regalia. Just den detaljen ska dock inte tjatas för mycket här och nu, då lär jag bli inträngd i ett skuggigt hörn av någon bolagscontroller på Kungliga operan på måndag kväll.
Men i ett längre perspektiv måste det att handla om att förfina paketeringen. Inte ens Alexander Bard – som väl avrättade CD-skivan redan 1874? – tror nog längre att de fysiska plattorna helt försvinner inom överskådlig framtid. Det kommer alltid att finas en viktig köpkrets. Och ju mindre den fysiska andelen blir, desto större andel av de kvarvarande köparna kommer att ställa större krav på vad de lägger slantarna på. Jag förutsätter att alla ansvariga då och då passerar förbi dörren till den digitala avdelningen för att istället kika lite över axeln på de ansvariga på det här fältet.
Lars Nylin
