Tveklöst är det så att ingen svensk artist har fått en aktuell utgivning så hyllad som det beröm Robyn nu får för Body Talk-trilogin i allmänhet och låten Dancing On My Own i synnerhet.
Senast var det engelska The Guardian som placerade Dancing On My Own som årets singel. Det lades då till höga årsliste-placeringar för albumen, singeln eller albumspår i prestigefyllda media som Rolling Stone, Spin, Billboard, US Weekly och för den delen den inflytelserika sajten Pitchfork.
ABBA blev aldrig så här kritikerhyllade under sin aktiva karriär. Sådana som The Cardigans, The Knife, Esbjörn Svensson, José Gonzales, Stina Nordenstam, Lykke Li och Peter Björn & John – liksom många hårdrockband – har placerat titlar högt på enstaka tunga listor och fått lysande recensioner. Men inte på så här många ställen och med sådan dignitet.
När jag häromkvällen testade frågan med mina vänner på Facebook föreslog någon namnet Jussi Björling. Och frågan är om man inte får gå tillbaka till mästertenoren Jussis storhetstid för att hitta något liknande. Den som har konstruktiva motförslag får gärna maila in dessa till MI.
Även live håller Robyn på att få ihop ett paket som håller högsta internationella klass. Jag såg henne på Iceland Airwaves i Reykjavik höstas och nu återigen på Berns i Stockholm i förra veckan. Utvecklingen på kort tid är spektakulär. De ojämnheter som fanns då är nu helt bortslipade och Berns-publiken reagerade ytterst ”osvenskt” genom att jubla över Robyn som om hon vore ett unikt utrikes gästspel. Fascinerande att skåda.
I nuläget handlar det ”bara” om ett frågetecken för Robyn: kan hon även sälja sin musik internationellt, som hon gjorde i början av sin karriär. Eller förblir hon denna gång ett haussat kultfenomen?
Just nu är jag övertygad om att Robyn rätar ut det frågetecknet. Den kalibern har hon som artist och i synnerhet Dancing On My Own är ett monster till låt.
Att se Robyns nuna i några av västvärldens mest prestigefyllda årssummeringar var ett uppmuntrande slut på 2010. Året hade dittills mycket handlat om några artister som dominerat den nationella scenen – i synnerhet Håkan Hellström – och några låtskrivare med tunga internationella meriter – som Max Martin och RedOne.
Det är givetvis gott nog. Men 10 år efter zenit för The Cardigans och The Hives har det ändå lite saknats ett svenskt popnamn som håller den svenska musikfanan högt – när hårdrockare, jazzmusiker och housefolk gör det hamnar det ju tyvärr ofta lite i skuggan mediemässigt.
Robin Carlsson kan mycket väl bli den fanbäraren redan i starten av 2011.
God jul och gott nytt industriår,
Lars Nylin
