Möjligen är det så att tiden är rätt, att såväl artisten Orup som vi lyssnare på något vis mognat tillräckligt länge. Eller så har Orup helt enkelt gjort ett förbaskat bra album. Oavsett vilket, sanningen innehåller gissningsvis element av båda dessa faktorer, så är Född i november för mig den första riktigt starka Orup-lyssningen på länge. Eller rättare sagt; på mycket, mycket länge.
Undertecknad har följt Orup på hyfsat nära håll ända från singeldebuten på 1980-talet och har alltid haft ett gott öga till Huddinges bästa popexport. Ändå får jag gå tillbaka till år 1993 för att hitta ett album i nivå med det nya. Titeln den gången var Orup 5 – jag vände mig om men det var ingen där och toppspåren hade titlar som Vid min faders grav och Som isarna. För att hitta en Orup-låt som matchar det bästa på Född i november blir det en ännu längre resa i tidsmaskinen, till singeln Stockholm från 1992.
Rabblandet av titlar från en svunnen era är avsiktligt. Förhoppningsvis fungerar det som en motivation för er klentrogna att ge Orup, 51, en allvarlig chans. Trots att det alltså är nästan 20 år sedan han spelade in låtar som motiverar han status som svensk pops kanske mest respekterade dandy.
Apropå dandy så har Orups gamle vän Johan Kinde, i rollen som textförfattare, gjort ett antal avgörande bidrag till ett av årets bästa svenska album. Kinde är här bättre än Orup själv på att återknyta till det pop-melodrama som herr Eriksson utförde så väl på exempelvis nämnda Stockholm. Här är referensen inte, som då, Pet Shop Boys, utan snarast charmörer som Bryan Ferry, Jeff Lynne eller t o m Roy Orbison. Men det låter för den skull inte gubbigare än hos Pet Shop Boys. Det episka anslaget är snarast komplett ålderslöst i varsam regi av producenten Peter Kvint.
Avslutningsvis ett extra hedersomnämnande för att Orup grävt fram en av de bästa okända hjärta-smärta-balladerna i pophistorien: John Cales Close Watch, här översatt (av Orup) till Jag borde fattat.
Lars Nylin
