Keith Richards Livet [Norstedts]
Rolling Stones-gitarristen Keith Richards är mannen som mer än någon annan representerar urtypen för den klassiska rockstjärnan. Ett rock’n’roll-liv fyllt av skandaler, droger, sex och död gör att han till hundra procent personifierar själva rockmyten.
Därför är det både glädjande och överraskande att Keith Richards nu aktuella självbiografi – trots det inledande kapitlet om en drogrelaterad arrestering under USA-turnén 1975 (vilken story!) – mer än någonting annat handlar om musiken. Musiken med stort M.
Det är knappast så att Richards undviker de mer mytologiserade sidorna av framgången – tvärtom är detta en av de mest brutalt öppenhjärtigt uppriktiga självbiografier jag någonsin läst, men i motsats till flera av de senaste årens spektakulära rockbiografier (ingen nämnd, ingen glömd) så drivs boken inte av någon som helst form av penisavund. Livet handlar helt rättframt om människan Keith Richards liv – vilket till 99,9 procent är lika med musikern Keith Richards.
De personer som beskrivs minst ofördelaktigt på bokens drygt 500 läsvärda sidor är inte langare, småtjuvar eller f.d. älskarinnor (dem älskar han fortfarande, inklusive Anita Pallenberg – som dock läsaren kanske har desto svårare att förlika sig med…). De som kritiseras hårdast är de som inte varit lika dedikerade till The Rolling Stones eller försökt ta kommando över bandet på de övriga medlemmarnas bekostnad (läs: Brian Jones respektive Mick Jagger).
När Keith Richards under den långfilmsförevigade USA-turnén 1981 får syn på en backdrop med texten Mick Jagger & The Rolling Stones så är det början på den gradvisa urholkning av bandets sammanhållning som några år senare först leder till fysiska handgripligheter (se videon Too Much Blood), sedan till (en visserligen endast temporär) splittring.
Vems sida läsaren står på efter att ha läst boken – Jagger eller Richards – är ganska enkelt att förutse. Men Richards avsikt är inte att söndra. Bara att vara uppriktig.
Till synes fullständigt kompromisslöst berättar Richards förstås även om sina och bandet skabrösa excesser under framför allt sjuttiotalsturnerandet. Langaren Tony Sanchez skandalbok Up and down with The Rolling Stones visar sig ju inte stämma helt till punkt och pricka, men alla överdoser och kraschlandningar gör att man inte minst oroar sig över rockhjältens lämplighet som förälder…
”Klart att saker och ting hade kunnat vara bättre, men vi rörde på oss hela tiden. Och Marlon fick en unik uppväxt. Långt ifrån normal. Vilket antagligen är anledningen till att han låter sina barn växa upp i en väldigt trygg miljö. Han fick ju aldrig det själv. Marlon (sonen/reds.anm) förstår nu att det var den tiden och omständigheterna som gjorde att det var tufft för honom. Det var väldigt svårt att vara en av Rolling Stones och samtidigt ta hand om sina barn.
Och Anita överlevde hon också. Nu är hon snäll farmor till Marlons tre barn. Hon är lite av en nestor och ikon i modevärlden som hon rör sig i – folk ser henne som en inspirationskälla. Och hon har fått gröna fingrar på sista tiden. Jag kan lite om trädgårdsskötsel, men jag tror hon kan mer. Hon tog hand om mina träd på Redlands. Hon hackade bort all murgröna. Träden höll på att kvävas till döds av all murgröna. Jag gav henne en machete. Och träden blommar igen, murgrönan är borta.”
En given bieffekt av läsningen är förstås att man oundvikligen börjar plocka fram och spela gamla Stones-plattor igen. Min egen favoritlåt All About You visar sig vara minst lika viktig för Richards (den handlar tydligen både om Anita Pallenberg och Jagger). De magiska avslutningsspåren på Bridges To Babylon visar sig förstås ha kommit med och hamnat just där efter visst motvilligt kompromissande med nyss nämnde frontfigur… Och naturligtvis hamnar årets återutgivna Exile On Main Street i cd-spelaren igen. Liksom Beggars Banquet, Let It Bleed och Some Girls… Och det har inte enbart att göra med att vi nu äntligen får veta allt om hur Keith Richards stämmer och kopplar gitarren till förstärkaren!
Årets rock’n’roll-läsning. 5 stjärnor av 5 möjliga. CO
Rolf Hammarlund Mitt eget Sixties [Premium Publishing]
Trots flera guldkorn i innehållet så haltade Rolf Hammarlunds senaste tv-serie Seventies betänkligt. Ifråga om sextiotalets popmusik är dock Hammarlund en obestridlig auktoritet. I likhet med hans tidigare tv-succé Sixties är den nu aktuella boken i samma ämne en källa till både kunskap och glädje.
Författarens historiebeskrivning inleds med hans första egna konsertupplevelse – The Beatles på Johanneshovs Isstadion 1964. Innan Rolf Hammarlund är 14 år har hann lyckats se både The Beatles och The Rolling Stones och med de personliga höjdpunkterna för han sedan läsaren både framåt och bakåt i pophistorien. Varje kapitel bygger på en eller flera intervjuer med storheter som medlemmar i nämnda band samt bl.a The Beach Boys, The Shadows, Donovan, The Byrds, Yardbirds, The Kinks, The Who, Manfred Mann etc och inleds med personliga minnen och reflektioner från då och nu.
Hammarlunds största styrka är hans totala dedikation och kärlek till inte bara musiken, utan hela sextiotalsepoken. Detta i kombination med den långa listan på intervjupersoner ger en färgstark överblick över det av popexplosionen präglade musikdecenniet. Här finns massor av intressanta detaljer och spännande kuriosa. Dessutom är boken på typiskt Premium-manér förstklassigt bildsatt med foton signerade svenska mästare som Bengt H. Malmqvist, Bo Arrhed, Sven-Eric Delér och Torbjörn Calvero.
Tyvärr så märks Rolf Hammarlunds inledningsvis nämnda osäkerhet på delar av sjuttiotalet av i form av ett antal mindre faktafel i boken (som talande nog sätter punkt i samband med hans band Fruits spelning på Gärdesfesten 1970 och på Ruisrock-festivalen i Finland året efter). Men även om den därmed kanske inte håller fullt ut som ”uppslagsverk” så förtar det inte lyckan av att till exempel läsa Georgie Fames frikostigt nedtecknade minnen.
Att stora delar av innehållet har en svensk twist (inte bara kapitlet om Benny Anderssons Hep Stars) ger dessutom boken ett extra värde. Nostalgifaktor 10. CO
Bengt Liljegren Pink Floyd – Musiken, människorna, myterna [Historiska Media]
På papperet kan det kanske framstå som osannolikt att en ung svensk adjunkt och historiker utan tillgång till förstahandsmaterial i form av egna intervjuer med de bandets medlemmar ska kunna lyckas med konststycket att skriva en 368 sidor tjock bok om mediaskygga Pink Floyd som verkligen tillför något. Pink Floyd – med eller utan Syd Barrett eller Roger Waters – har en kultstatus som ytterst få grupper lyckats uppnå, så ämnet är ”känsligt”. Men Bengt Liljegren, som själv har ett musikerförflutet i kultbanden Garbochock och Underjordiska Lyxorkestern och tidigare har skrivit biografier om Adolf Hitler och Karl XII, lyckas. Med bravur.
Trots att boken bygger på fakta, historier och intervjuer som tidigare har publicerats så är det här fascinerande läsning. Själv så har jag till exempel aldrig fått veta så mycket om det märkliga och mytomspunna mötet mellan bandets sjuttiotalsmedlemmar och grundaren/originalmedlemmen Syd Barrett, i samband med inspelningen av Barrett-dedikerade Shine On You Crazy Diamond, som här. För en utomstående kan det tyckas som en oväsentlig liten detalj, men för alla som tror sig kunna sin Pink Floyd är detta högintressant stoff där varje liten detalj har ett värde.
Dessutom får de märkliga felaktigheterna i omslagstexterna på dubbel-LP:n The Wall här en förklaring. Inför inspelningen hade Pink Floyd skulder på 3,5 miljoner pund och det förskott på 4,3 miljoner som bandets dåvarande manager Steve O’Rourke hade lyckats utverka av EMI i England och CBS i USA byggde på kravet att skivan – nästan till vilket pris som helst – skulle hinna släppas till julhandeln 1979…
Bandets första manager Peter Jenner (idag manager åt bl.a Billy Bragg och drivkraft i det på svenskt initiativ bildade Creators Network) är en av de källor som tillför kött till benen, vilket är en av flera faktorer som gör det här till en ytterst läsvärd upplevelse. CO
