Swedish House Mafia Until One [Virgin / EMI]
Om man googlar och skriver in bokstäverna S-w-e-d-i…, så poppar Swedish House Mafia upp som första namn i listan – före Swedish Match. Trion Axwell, Steve Angello och Sebastian Ingrosso blir bara större och större. Som DJ:s är man sedan länge världsstjärnor på arenanivå (i DJ Magazines senaste världsrankning över världens 100 populäraste DJ:s klättrar man till topp 20-placeringar). För sina tidigare produktioner är man sedan några år tillbaka lika starkt etablerade. Men enade likt de tre musketörerna når man nu nya höjder.
Swedish House Mafia är den svenska nomineringen i kategorin Best European Act på MTV European Music Awards. Just nu klättrar albumet mot toppen i flera länder runt om i världen. På iTunes-listorna ligger man just nu etta i Storbritannien, Holland, Belgien, Sverige – och på den amerikanska danslistan. I Portugal ligger man tvåa på listan. I Luxemburg trea. I Schweiz fyra. I både Tyskland och Danmark femma. Dessutom är man topp 10 i Frankrike, Österrike, Irland, Finland och Mexiko. Topp 15 i Norge, Australien och Italien. Och strax utanför topp 20 i USA – ändå är detta bara början.
Med spår som hitsinglarna One och Miami 2 Ibiza, soloproduktioner samt samarbeten och remixar av bl.a Tinie Tempah, Pharrell, David Guetta, Coldplay, Mike Snow, Daft Punk och flera andra är Until One en samling som är fullkomligt sprängfyllt av hits. Att albumet är Sveriges nästa Stora musikexport är bortom all tvivel.
Nästa månad kan Swedish House Mafia dessutom ses på bio (exklusiv premiärvisning om två veckor) och dvd i dokumentärfilmen Take One.
Det här är som sagt vara bara början… CO
Ace Of Base The Golden Ratio [We Love Music / Universal Music / Playground]
Jonas Berggren och Ulf Ekberg frontas på sitt comebackalbum – 18 år efter tjugofyramiljonersäljande Happy Nation – av två nya sångerskor: Clara Hagman och Julia Williamson. Skillnaden mot tidigare uppsättning är dock påtagligt marginell och även om den största utmaningen i det tre år långa studioarbete som ligger bakom det nya albumet varit att hitta Ace of Bases sound i 2010 års tappning så känns det mesta igen från bandets stora 90-talshit. Här finns både det karakteristiska dansgolvsbeaten och melodierna, samt ett par spår präglade av ”det blågula reggaesoundet”.
De inledande spåren befäster Ace of Bases betydelse som rotmusik för delar av Lady Gagas repertoar, så visst finns här vissa förutsättningar för ny framgång. Albumets något mer skruvade låtar mot slutet är dock de som faller undertecknad mer i smaken. CO
Lars Winnerbäck, Miss Li, Ola Magnell, Dundertåget m.fl Andra spelar Sundström [National / Border]
Få andra svenska artister har lika mycket självklar attityd som Stefan Sundström. Det är naturligtvis en enorm styrka och tillgång för honom som artist, men samtidigt kan det för många ha skymt stockholmbardens storhet som låtskrivare. Det här hyllningsalbumet kan förhoppningsvis bidra till att råda bot på det problemet.
Lars Winnerbäck, Miss Li, Ola Magnell, Love Antell, Emma Essinger, Dundertåget (med gästspel av Nicke Andersson) och Little Marbles tar sig här an dussinet Sundström-pärlor och i utmärkt regi av Sonny Boy Gustafsson (gitarrist och kapellmästare i Miss Lis band) presenteras storverk som Vitabergspredikan, Amors pilar och Under isen på ett både personligt och friskt nytänkande sätt.
En värdig 50-årspresent till den i år 30-årsjubilerande artisten. Om några veckor firas hela härligheten på stor scen i Stockholm. CO
Magnus Uggla Karl Gerhard passerar i revy [Cupol / Sony Music]
Den Stefan Sundström som har spelat in Magnus Ugglas nya album i Stureparken Studio är naturligtvis inte samma Sundström som den i texten ovan hyllade. Dock är Uggla en av de få som kan mäta sig med just denne Sundström ifråga om kaxighet och attityd – även om de i övrigt snarast är varandras diametrala motsatser.
På Cupols klassiska etikett väljer Magnus Uggla att ännu en gång iklä sig rollen som ”the Original King of Swedish revy” och som en extra kulturgärning uppmanas skivköparna i omslagstexten att stödja Karl Gerhard-sällskapet.
Texter, melodier och refrängsång passar naturligtvis som handsken och likt omslagsfotots kostymering sitter hela anslaget träffsäkert som en smäck. Kanske dock mer för Uggla-fans än Gerhard-vänner.
CO
George Wadenius Reconnection [EMI], Blood Sweat & Tears Sail Away / Live in Stockholm 1973 [Immortal / Kommunikation]
I tisdags firade Jojje Wadenius sitt nya album med en exklusiv spelning med inbjudna vänner på Strand I Stockholm. För drygt 37 år sedan spelade han på Stockholms Konserthus scen med den amerikanske supergruppen Blood Sweat & Tears – som tillhörde de stora pionjärerna inom det som då kallades jazzrock. Gruppen har genom åren genomgått flera metamorfoser (idag turnerar man utan några av originalmedlemmarna i sättningen) och efter grundaren Al Koopers och ersättaren David Clayton Thomas avhopp stod bandets stjärna inte riktigt lika högt 1973 som 1968-70, men med musiker som trumpetaren Lew Soloff, keyboardisten Larry Willis, trummisen Bobby Columby och inte minst vår egen Jojje så ligger ribban högt genom hela setet på den här förevigade konsertkvällen. Hela repertoaren – med bl.a soulklassikern You’ve Made Me So Very Happy, undersköna God Bless The Child, Dylans Down In The Flood och Randy Newmans Sail Away – finns på såväl cd:n som den samtidigt releasade dvd:n.
Även på sitt nya soloalbum omger sig Jojje Wadenius med världsstjärnor. Medproducent är Kleerup och listan över gästsångare rymmer såväl ABBA-Frida som Nina Persson, Helen Sjöholm, Peter Jöback, Silje Nergaard och Nicolai Dunger. På repertoaren står dels tolkningar av kända äldre låtar (signerade bl.a Sting, Mark Knopfler och Peter Gabriel), dels eget, nytt material.
Den röda tråden är framför allt Jojjes omisskännligt flyhänta gitarrspel – som faktiskt känns igen från den där konsertkvällen i Stockholm 37 år tidigare. På gott! CO
Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet Echoes [Tri-Sound / Cosmos]
På den höggradigt inspirerade releasespelningen på Imperiet i Stockholm i onsdags kväll firade Magnus Carlson Hammarbys fotbollslags avancemang till finalen i Svenska Cupen. I glädjeyran avslöjade han att om han själv fick bestämma så skulle varenda låt med kvintetten ”låta som Georgie Fame”.
Fame – och framför allt dennes sextiotalsproduktion – är tveklöst den bästa referensen till den både spännande och avspända hybrid av mod jazz, rock’n’roll och softa ballader som bär upp det nya albumet, konstellationens andra. Spåren rymmer såväl låtar av mer kända som mer obskyra låtskrivare och artister. Urvalet är fläckfritt och stilrent elegant. Med superb uppbackning av Goran Kajfes, Ruskträsk, Carl Bagge, Peter Forss, Lars Skoglund och ”extramedlemmen” Mattias Ståhl lyckas man gå från Nick Drake till The Pogues – via bl.a Nina Simone, Donovan, Echo & The Bunnymen och Nick Cave – utan att någonsin få röd gubbe.
”Det ultimata klubbandet”, som någon uttryckte det på Imperiet i onsdags. CO
Robert Wells Close Up Classics [Carpe Diem / Naxos]
Inte ens de värsta belackarna av hans spektakulära rock´n´roll-shower kan förneka Robert Wells obestridliga kvaliteter som pianisten. Rötterna ligger i de klassiska pianostudierna som Wells satsade på redan i unga år och med den här soloplattan (som för övrigt är hans första på 14 år) går han ”back to the roots”.
”Det ni nu håller i händerna är det jag började med i unga år”, skriver han i omslagstexten. ”Hela skoltiden levde jag med de klassiska mästarna”.
Solo vid flygeln framför Robert Wells 13 kompositioner signerade Liszt, Chopin, Debussy, Beethoven, Grieg, Rachmaninov och Wilhelm Stenhammar. Debussys Clair De Lune har på senare tid hörts i soundtracket till Ocean’s Eleven, men det mest kända stycket är förmodligen Beethovens odödliga Månskenssonat. En utmärkt introduktion till klassikerna, som säkert kan få många att söka sig till Wells nya nätbaserade pianoskola King of Piano. CO
Anne Sofie von Otter / Brad Mehldau Love Songs [Naïve / Naxos]
De senaste tjugo årens största svenska namn på den klassiska musikscenen är förstås mezzosopranen Anne Sofie von Otter. Idag återfinns hon dock inte bara på operascenerna, utan hennes musikaliska spektrum breddas och växer för varje nytt projekt.
Jazzpianisten Brad Mehldau är även han en gränsöverskridande musiker och kompositör och det här dubbelalbumets huvudnummer är Love Songs – en sjudelad sångcykel med tonsättningar av den amerikanska poeten Sara Teasdale som fyller cd1. På den andra skivan ryms tolkningar av såväl Jaques Brel och Michel Legrand som Joni Mitchell, Lennon/McCartney, Bernstein och Lars Färnlöf.
Titelverket och Monica Zetterlund-numret Att angöra en brygga i all ära. Men i likhet med flertalet recensenter så känns ”de franska” numren av Léo Ferré och Legrand som de starkaste korten. CO
Jenny Bohman Live At Mosebacke [Rootsy / ADA / Warner]
Sångerskan Jenny Bohman har rötterna i bluesen, men på sitt senaste soloalbum Coming Home ringade hon på ett övertygande sätt in ett revir som rymmer såväl bluesen som americana, country och en dos rock. Det finstämda albumet firades under dramatiska omständigheter (allvarlig sjukdom…) med en spelning på Mosebacke i Stockholm, då den här inspelningen gjordes. Bandet – med bl.a slidegitarristen Brian Kramer och slagverkaren Michael Blair (Tom Waits, Elvis Costello, Lou Reed etc) – spelar makalöst lyhört runt Jennys lågmält brinnande sång i egna låtar som The Party Is Over och Another Woman.
I ett annat musikklimat vore Jenny Bohman ett av de starkast lysande utropstecknen även för den större publiken. Nu lyser hon ändå, men hennes musik förtjänar att upptäckas av fler. CO
Bryan Ferry Olympia [Virgin/EMI Music]
När popmusikens mest älskvärde playboy nu släpper sitt första (nästan) nyskrivna album på åtta år är vi ett antal gamlingar som får flashbacks. På Olympia finns dels i princip hela Roxy Music med (Brian Eno, Phil Manzanera, Andy Mackay) och omslaget pryds dessutom av en fotomodell (Kate Moss), ett bekant grepp från Ferrys karriärstart på 70-talet. Lyckligtvis slutar inte de lovande signalerna med detta. Olympia är av helt annan dignitet än 2007 års magplask Dylanesque och innehåller ett antal spår som tillhör det bästa engelsmannen presenterat de senaste 20 åren. Tyvärr är Roxy-trions gästspel inget som sticker ut, de agerar snarast gästmusiker i mängden (David Gilmour från Pink Floyd är en annan). Undantagen från det nyskrivna är en Traffic-låt och en, faktiskt, adderande version av Tim Buckleys (och Larry Becketts) Song for the Siren. LN
Antony & The Johnsons Swanlights [Rough Trade/Border]
De som eventuellt hoppades att titeln Swanlights skulle associera till svanesång kommer att bli besvikna. Även på sitt fjärde album klarar den märklige Antony Hegarty att hålla elektriciteten stark trots det ofta lågmälda pianoformatet och den veka rösten. Låten Thank You For Your Love kan rentav vara hans starkaste komposition hittills. Ett remarkabelt gästspel gör Björk i balladen Frétta. Inte minst märkligt är att den skönt tassande låten sjungs på isländska av båda dessa säregna röster. LN
The Late Call You Already Have a Home [Tapete/Border]
Det andra albumet från ett Stockholmsband som egentligen är en sångare – Johannes Meyer – tillhör höstens mest lågmälda. Om debuten från The Late Call skapade associationer till Coldplay och andra atmosfäriska britter pekar referenspanelen nu snarast på Bon Iver eller Kings of Convenience. I produktion av John Roger Olsson är You Already Have A Home knappast ett album som kommer spotta ur sig covers, detta är en helt personlig poetisk resa utan klistriga refränger, men den som fallit för i synnerhet Bon Iver har en hel del att finna. LN
