En vecka när landets samtliga ledande recensenter höjde Håkan Hellströms nya album till skyarna över Gårda Kvarn nöjde sig Ransheim med betyget tre.
Raden av fullpoängare – ledande tyckare som Jan Gradvall och Andres Lokko levererade två av dem – kompletterades av så många fyror att snittet på kritikert.se är mäktiga 4,4. I perspektiv av detta kändes Ransheims försiktiga frågetecken så elaka att det tycktes som att han placerade giftpilar i en svartkalufsig voodo-docka med Gais-tröja på.
Ute i de omtalade stugorna hade troligen många välkomnat att läsa recensionen i Helsingborgs Dagblad. Hellström delade åsiktsmaffian när han anlände på soloscenen för tio år sedan. Bilden ett decennium senare är definitivt inte annorlunda.
När magasin som Sonic, Filter, Café, Bon och Elle i ögonblick av total kreativitet alla valde att placera Hellström på månadens omslag är det många som svurit eller stönat när de låtit blicken svepa över landets tidningsställ. Om man inte ser geniet i Hellström är det givetvis en gåta att en halv tidningsvägg presenterar samma 36-åring i olika poser.
Hellström är och förblir en vågdelare. Mycket få av de som år 2000 bestämde sig för ”han kan ju inte ens sjunga” har ändrat uppfattning. Att en samlad kritikerkår – och hundratusentals fans – år efter år halvt jobbar ihjäl sig med att genistämpla Henrik Georg Hellström har snarast befäst den bilden.
I förra veckan gjorde sångaren och reklammannen Lorne de Wolfe ett försök att agera röst för alla som tvivlar. De Wolfe – ett tag på 80-talet själv en lågmäld gigant i Hansson de Wolfe United – gömde sig i sitt öppna brev till 26 musikjournalister visserligen under alibit att han agerade i medkänsla för Hellström. Men det lyste raskt igenom att även de Wolfe tillhör de som inte fattat ett jota av den fascinerande kulten Hellström. Det gör man inte om man jämför Hellström-hypen med det som bandycharmören Gösta ”Snoddas” Nordgren utsattes för på 1950-talet.
De Wolfe hade dagen efter Birger Schlaug på sin sida. Miljö-Birger skrev på sin blogg: ”I Svenska Dagbladet recenseras Håkan Hellströms nya skiva, 2 steg från Paradise, med orden ”Hellström är den bäste rocksångare det här landet någonsin välsignats med.” Vi har således ett problem.” Sågad av Birger Schlaug, då har man sannerligen provocerat.
Hittills har jag inte hittat någon analytiker av Hellström-fenomenet som gett mig en total aha-upplevelse. Inte ens efter timmar med musan Google har jag kunnat leta fram den klarsynte analytiker som gett ord åt hur man kan tycka så väsenskilt olika om en charmig, det tycks ju så, tvåbarnspappa från Göteborg. Analysen att Hellström vare sig är så bra eller så dålig som motpolerna tycker, den analysen räcker liksom inte för att få Bonniers stora journalistpris.
Däremot så har jag kommit till insikten att alla spaltmeter och sanslösa överord hittills skymmer upplevelsen av det nya albumet. När jag upplevde Hellströms framträdande på Peace & Love-festivalen förra sommaren snuddade även jag vid en nära-ikonifiering-upplevelse och började räkna ner till det som nu är 2 steg från Paradise. I dag läser jag hellre om människan Hellström än lyssnar på och läser om plattan. Så kan det gå.
Men från tonårsdotterns rum hör jag samtidigt orden: "Det finns en första plats som inte går att nå/För ingen tror att dom är nåt där jag kommer från". Det låter bra, mycket bra.
Snart sitter troligen även yours truly med clownhatten på och placerar Hellström intill mäster Cornelis och trubadur Taube. Lova att ge mig en smula smisk då.
Lars Nylin
