– Det är en galen mediacirkus kring Håkan, säger Annele Hencz Mortimer-Hawkins, promotion ansvarig på Universal Music. Men det är så otroligt kul att jobba med honom och nya fantastiska plattan!
I Svenska Dagbladet ger Andres Lokko Hellströms album högsta betyg (6 av 6 möjliga tärningsprickar) och hyllar Hellström som ”den bäste rocksångare det här landet någonsin har välsignats med”.
”Jag är så uppslukad att jag är oförmögen att hitta någon negativ kritik”, skriver Marie Lindström på dagensskiva.com.
Ett soft acid-jazzkomp inleder det nya albumet – en samling med elva låtar som hela tiden ändrar skepnad och som helhet kanske både är göteborgssångarens starkaste och mest varierad album sedan solodebuten för exakt tio år sedan.
Få svenska artister lyckas berätta lika fascinerande och färgstarka historier som Hellström. När han i Dom där jag kommer från besjunger några av sina inspirationskällor – sången inleds med minnesbilder av Freddie Wadlings Liket Lever och Totta Näslund och slutar med en underfundig förmaning till The Tough Alliance (”vad är det jag hört om koka kola vener… ta det lugnt pojkar, ni är bara halvvägs ner”) – vill man inte missa en enda stavelse i det ordrika flödet. Samtidigt lyckas han i flera låtar på albumet leverera omedelbart euforiska refrängrader, som i Shelley:
”Vi går ut och brinner i natten
Och skyller allting på våra fyllehuven”
Men på det nya albumet ligger styrkan inte enbart i de personliga texterna (som innehåller hur många citerbara one-liners som helst), utan även musikaliskt och såväl arrangörsmässigt som rent produktionsmässigt känns det helgjutet. En till synes liten oväsentlig detalj som själva sångljudet i ovannämnda Dom där jag kommer från förstärker och förhöjer. Liksom till exempel det lätt snedstämda pianot i inledningen på bitterljuvt vackra Vid protesfabrikens stängsel.
Kort sagt:
Håkan Hellström sitter kvar på sin tron även efter detta valår.
Claes Olson
