Jasmine Kara Blues Ain’t Nothing But A Good Woman Gone Bad [Tri-Sound/Cosmos Music Group] Jasmine Kara är en albumdebuterande 21-åring från Örebro men låter som en ytterst livserfaren sångerska på någon bedagad sydstatssylta sent sextiotal. De som upplevde henne på Stockholm Jazz Fest får på det smart betitlade premiäralbumet en rejäl dos av samma vara: Avsevärt elektrisk rhythm and blues och soul. Ett nyckelspår på ett helkt retrobasert soulalbum är singeln In The Basement, ursprungligen mest känd med Etta James. Blues Ain’t Nothing But A Good Woman Gone Bad innebär samtidigt den första utgivningen på Tri-Sound, ett kärleksfullt bolagssamarbete mellan Comos-ägarna Fredrik Ekander/Kent Gillström och branschlegenden Marshall Chess. Kara, som på tisdag är med i Allsång på Skansen, släpper i augusti även sin debutroman, uppväxtskildringen Hälsa henne att hon ska dö. LN
Mojobone Cowboy Mode [Hippodome/Border]När klaviaturspelaren Per Wiberg (Opeth) och trumslagaren Marcus Källström (Nisse Hellberg, Sky High) samarbetar i Mojobone uppstår ett prestigelöst sväng som i brist på bättre etikett kanske kan kallas för sydstatsrock i Dalaversion. Men som påverkats av allt från doom och nypsykedelia till grunge. Wiberg står utöver gitarr och bas även för sången och gör också det riktigt begåvat. LN
The Fantastic People Fantastic Music for Fantastic People [Fantastic Music/Plugged] Borås är en inte oäven exportör av popmusik; åtminstone om man talar om den lättare sorten där namn som Shirley Clamp, Magnus Carlsson och inte minst Christer Björkman har rötter i Knalle City. Staden har inte samma meriter i det tyngre fältet. Det tänker The Fantastic People ändra på. Det hörs på debutalbumet att gruppen delvis har rötter i bandet Depressive Art. Uttrycket är oftast tungt 80-talsinfluerat, men här finns även en hel del elektrisk svartrock med Silverbullit som en möjlig referens. LN
Tokyo Rosenthal Ghosts [Rock&Sock/Hemifrån]
Distributören Hemifrån har alltid några fynd i sin roots-orienterade utgivning. I den senaste packen finns nytt starkt med namn som Seth Swirsky och Tori Sparks. Men min favorit är ändå det tredje albumet från Tokyo Rosenthal. Med assistans av duon som en gång var gruppen The dB's – Chris Stamey och Peter Holsapple – levererar Chapel Hill-poeten Rosenthal en dos energisk americana som skapar hudknottrande associationer till Bob Dylans Desire-period. Hittills sommarens skönaste lyssning för dessa öron. LN
