Anna Bergendahl och Timotej i alla ära. Deras genombrottsframträdanden i Melodifestivalen var minst sagt övertygande och båda har med sina debutalbum toppat de svenska försäljningslistorna de senaste veckorna. Frågan är dock om inte Eric Saade – som trots sitt lilla förberedande genombrott som programledare för Disney Channels My Camp Rock förra sommaren var ett i princip helt okänt namn för den breda publiken före sitt bejublade framträdande i regnet på scenen i Sandviken i februari – är årets största stjärnskott.
Singeln Manboy har sålt platina och videon har visats över en miljon gånger på YouTube. När nu albumet släpps med en rad nya hitdoftande låtar signerade såväl bl.a Fredrik Kempe, Alexander Kronlund, Peter Boström och Dimitri Stassos som Eric Saade själv är det svårt att spå något annat än en försäljningsframgång av kioskvältarmått. Under vårens signeringsturné trängdes det på vissa orter flera tusen skrikande fans. Den nu aktuella nya signeringsturnén och sommarens omfattande soloturné samt Rix FM Festival-framträdanden lär tveklöst dunka in det obestridliga faktum att Sverige har fått en ny popstjärna och tonårsidol av sällsynt stora mått. CO
Toni Holgersson Ibland kallar jag det kärlek [Amigo / BAM]
Ibland är det ett jävla skit att det så kallade releasematerial som följer med journalisternas recensionsexemplar inte följer med musiken till alla skivköpare och lyssnare. Jan Gradvalls intervjuer och Kjell Andersson kommenterande text till Magnus Lindberg och Basse Wickmans våralbum Vita lögner + Svarta ballader, volym 1 [High Fidelity / EMI] förtjänade betydligt fler läsare än oss lyckligt utvalda som fick ta del. Likaså de rader signerade Håkan Lagher som på tre A4-ark medföljer Toni Holgerssons nu aktuella comeback efter fem års tystnad.
Nej, det är absolut inte så att obönhörligt starka låtar som t.ex Allt jag håller av (ursprungligen skriven till Kjell Anderssons postuma hyllningsplatta till Totta Näslund), naket avskalade Och så går dessa dagar (med rörande vacker stämsång av Anna Maria Espinosa), öppningspåret Som jag minns eller det mäktiga titelspåret egentligen behöver någon ytterligare förklaring eller ”inkastare”. Men Håkan Laghers ord får mig faktiskt att lyssna mer uppmärksamt än jag kanske hade gjort annars – och man kan bara hoppas att fler än jag, trots avsaknaden av introduktionstexten, verkligen upptäcker att Toni Holgersson med det här albumet har gjort sitt starkaste album på sådär tjugo år eller mer.
Utöver Håkan Lagher förtjänar för övrigt även såväl medmusikerna ( bl.a Martin Hederos, Johan Berthling, Andreas Söderström, Ludwig Dahlberg, Gunnar Bergsten, Johan Lindström, Anna Maria Espinosa och Markus Krunegård) som producenten Dante Kinnunen och omslagsmakarna (Greger Ulf Nilson samt fotograferna Chris Killip och Ann-Therese Ek) hedersomnämnden. Högsta betyg. Starkt är ordet. CO
Little Marbles Vi slutar när vi är klara [National / BAM]
Oavsett om man har upplevt duon Julia Adams och Linn Tabudlong på någon av Peace & Love-festivalens scener eller som gatumusiker i någon av de många städer de lyst upp med sin närvaro, så vet man att de tillsammans under namnet Little Marbles utgör ett av den svenska popscenens i särklass färgstarkaste inslag. Albumet Vi accepterar min kaos [National, 2008] var en omtumlande skivdebut som innehöll flera favoritspår, men med Miss Li och hennes högra hand Sonny Boy Gustafsson som producenter, arrangörer och här och där medkompositörer till de tio spåren på vårens uppföljare Vi slutar när vi är klara tar man nu ett sjumilakliv både framåt, uppåt och i sidled – i alla riktiningar. Duons anarkistiskt spretiga låtidéer tillåts både växa vilt och kultiveras i nya former. Det stora mästerverket är inledande (del 1) och avslutande (del 2) Du får mig att förlora, en fullkomligt sagolik produktion med mjukt böljande sångslingor och akustiska gitarr-loopar studsande över en technicolor-mix av ljudeffekter och ett hypnotiskt rullande komp hämtat från The Beatles Tomorrow Never Knows. CO
O´Spada Pay Off [Despotz Records / Playground]
När O’Spada som sista band intog scenen på Despotz Records Label Night på Hornstulls Strand i Stockholm fylldes plötsligt den – trots det närmaste föregående stundtals fullkomligt magiska framträdandet av The Deer Tracks – tidigare endast halvfulla lokalen med en högljutt förväntansfull publik. På samma sätt har O’Spadas mix av electronica och funk med tiden säkerligen goda förutsättningar att nå och locka en bred publik även utanför huvudstadens klubbpublik. Det faktum att man vågar sig på att försöka rekonstruera Minneapolis-funk (Prince, The Time etc) och inte drar sig för att i form av uppenbara lån av både melodier, arrangemang och produktionsidéer signalera kärlekshälsningar till Daft Punk har redan belönats med rosor i såväl New York som brittisk musikpress.
”Sublime retro dance-pop”, lydde The Sunday Times omdöme. ”Did I mention they were from Sweden? Nice!” stod det tidigare i våras på All Music Blog. ”We need more, Swedes!”, utropade The Fader på nätet. Det lilla hyperkreativa skivbolaget Despotz Records fortsätter rakryggat sin fascinerande balansgång mellan det konstnärliga och det potentiellt kommersiellt framgångsrika. Resan har bara börjat. CO
LCD Soundsystem This Is Happening [DFA / Parlophone / EMI]
James Murphys första singel under namnet LCD Soundsystem – Losing My Edge – har rankats som en av 2000-talets första decenniums bästa och mest inflytelserika låtar. Den uppmärksammade femtesingeln Daft Punk Is Playing At My House grammy-nominerades i kategorin Best Dance Recording. Såväl debutalbumet som uppföljaren Sound Of Silver grammy-nominerades i kategorin Best Dance/Electronic Album. Det är inte så konstigt att förväntningarna varit höga inför LCD:s nu aktuella tredje album.
This Is Happening är en sällsam mix av en rad olika idéer och influenser. Öppningsspåret Dance Yrself Clean är en mörkt tonsatt monolog med referenser till såväl Vampire Weekend som Talking Heads och David Byrne. Suggestiva One Touch som är en märklig mix av klassisk 80-talssynth, modern electronica och mörk psykedelia. Längtansfullt drömska All I Want byggs runt en gitarrslinga som är lika delar Bowie Heroes och Brian Eno On Some Faraway Beach.
Spåren rymmer lo-fi och high tech om vartannat och de många oförutsägbara kasten är en stor del av spänningen och charmen. ”I Can Change”, sjunger Murphy – och det råder ingen tvekan om att LCD Soundsystem kommer att tillhöra frontlinjen även nu på 2010-talet. CO
