– Bakgrunden till boken är den att jag och Charles Hammarsten på den tiden jobbade för Hänt i Veckan. ABBA sålde lösnummer, så allt kring gruppen var hett. USA-turnén skulle naturligtvis bevakas för tidningens räkning. Både Charles och jag hade jobbat med ABBA tidigare och var därför väl lämpade för uppdraget. För att få mer ekonomi i det hela bestämdes det att vi skulle återvända det vi skrev och samla på nytt material som skulle täcka en reportagebok som skulle komma ut snabbt på marknaden. Den kom ut på Allers Förlag redan i slutet av november 1979, då Europa-delen av turnén var avslutad.
– En kul detalj var att förlaget var osäkert på hur Stikkan och ABBA skulle reagera på våra bokplaner, så det beslöts att vi skulle ligga lågt med detta under turnén. Man vågade inte heller använda sig av namnet ABBA på omslaget så boken döptes till ?Agnetha, Björn, Benny & Annifrid – succé på världsscenen”. När jag sedan överlämnade de första exemplaren av boken till Stikkan sa han spontant: ?Varför sa ni inget? Vi kunde ha hjälpt er!”
– Stikkan ville ge ut boken på engelska inför Japan-turnén, men det rann ut i sanden.
Det här var första gången någonsin som en svensk grupp genomförde en USA-turné på den här nivån. Uppmärksammades det på något sätt extra i USA, Kanada eller Japan? Hur stort var intresset här hemma i Sverige?
– ABBA var hyfsat stora i USA, man hade ju legat etta med Dancing Queen, så visst fick man uppmärksamhet. Både press, radio och tv gjorde inslag. Fast uppriktigt sagt var det väl ingen jätteuppmärksamhet i USA. I Japan däremot var det hysteriskt, både från press och publik. Från Sverige bevakade både Expressens Mats Olsson och Aftonbladet de första dagarna av turnén. Vidare Göteborgs Tidningens Christer Borg som hade skrivit den första officiella ABBA-biografin, Svenska Dagbladets Lasse Wallrup och Vecko Revyn, som hade två Los Angeles-baserade frilansare på uppdraget.
Hur var det att arbeta med ABBA och Stikkan på så nära håll?
– Både Charles och jag kände ABBA tidigare, så vi kom väl överens med dem. Jag var bland annat sedan 1973 Sverige-korrespondent för Billboard, en tjänst jag höll fram till 1984, och hade för dess räkning gjort många jobb på Stikkan, som jag kände personligen. Min bäste kompis på den tiden jobbade på Sweden Music så jag och min fru umgicks privat med hela gänget bakom ABBA och var bland annat på midsommarfest på Stikkans ö med hela ABBA-gänget.
– Alla fyra i ABBA var förstås hur vänliga och naturliga som helst, inte bara mot oss utan mot alla de träffade. Fjärran från alla typer av diva-later.
– Två höjdpunkter jag minns från turnén är för det första premiärkvällen i Edmonton, då Bennys introlåt Gammal fäbodpsalm klingade ut, ljuset på scen exploderade och ABBA stod där och drog igång showen. Publiken flög upp och bara tjöt. Där och då förstod jag hur stora ABBA faktiskt var i USA. Samma scen upprepades vid varje konsert, men det var det här första ögonblicket som var det största. Jag hade gåshud i fem minuter.
– Höjdpunkt två var Las Vegas. Bara för att det var den mytomspunna nöjesstaden och för att Björn och Agnethas dotter Linda, som sedermera blev skådespelerska, begick scendebut där.
I måndags valdes ABBA in i celebra Rock n'Roll Hall of Fame. Hur ser du på deras status idag?
– Föga anade jag då, eller ingen annan för den delen – inte ens Stikkan, att ABBA 30 år efter denna turné fortfarande skulle vara så stora som de är i dag. Det är ett osannolikt pop-äventyr. I slutet av 70-talet var ABBA bespottade av den svenska kultureliten, i dag hyllar samma människor gruppen. Själv har jag alltid varit ett stort ABBA-fan, från dag ett. Och är stolt över att ha varit med på en del av den fantastiska resan.
– 27 mars är det för övrigt på dagen 30 år sedan ABBA stod på scen tillsammans för allra sista gången. Det skedde i Budokan i Tokyo.
Claes Olson
