Per Eglands singel Merkurius brinner släpptes redan i början av december förra året, men roterar fortfarande i MI:s redaktionslokaler – där låtens enastående mix av Phil Spector, Suede, Bob Hund, Broder Daniel och Håkan Hellström klingar utmärkt. Hela albumet är färgat av samma idéer och besatthet om hur svensk popmusik kan låta 2010 och det är svårt att inte fångas och dras in i de spretiga gitarriff och låttexter (som på ett fascinerande sätt återges på handskrivna ark i det grafiskt spännande texthäftet).
Just nu kan Per Eglands musik även höras i bl.a Josef Fares film Farsan som i förra veckan hade premiär på bio. Det här är tveklöst en av årets svenska debutanter. CO
Jörgen Kjellgren Noir Syndrom [Cosmos / BAM]
Jörgen Kjellgren är en av originalmedlemmarna i Oh Laura, som för drygt ett par år sedan hade en hit med Release Me – en låt som även förde bandet utomlands. Det nya soloalbumet handlar dock inte alls om att skapa ”hits” i ordets klassiska bemärkelse, istället handlar det om små lågmält stillsamma iakttagelser från livet på Södermalm. Jörgen Kjellgren är en betraktare och hans små betraktelser ackompanjeras av försiktigt tystlåtna musikarrangemang, där medmusikerna snarare tassar än svävar fram. De återkommande referenserna till andra sångare och låtskrivare (t.ex i textraderna ”Edie Brickell, hon med What I Am, hon är på radion ikväll, som en kär gammal vän…” och ”Genom sorlet hör jag Frankie Lane, han sjunger alltid som om det var till mig…”) förstärker den introspektiva känslan från en till synes ganska inåtriktad ung man. Leonard Cohens 60-tal är faktiskt ingen helskruvad referens. CO
Drejholt Orchestra Do You Ever Remember? – A Tribute To Nick Drake [Ajabu! / Border]
Sångaren Jonas Drejholt har skrivit nya arrangemang till nio av Nick Drakes låtar, samt på ett vackert sätt tolkat den engelske kultlegendens mamma Mollys titellåt Do You Remember?. Tillsammans med sin jazzgrupp ger han sångerna ny inramning och bygger nya musikaliska plattformar för försiktigt sökande improvisationer. Mest egensinnigt blir det i låtar som Free Ride och Way To Blue, men allra mest spännande och intressant är det i avslutningen på klasiska River Man där man tillsammans finner ett helt nytt sätt att föra musiken vidare. Även det dolda bonusspåret Poor Mum (signerat Molly Drake) är en pärla. Pianisten Albin Johansson utgör gruppens ankare, men även kontrabasisten David Andersson är lyhört vaken och trummisen Olle Dernevik spelar följsamt i alla spår på det här albumet, som säkerligen bör kunna finna lyssnare även utanför Sveriges gränser. CO
Nick Curran Lowlifes Reform School Girl [Eclecto Groove / Kommunikation / BAM]
Austin-baserade Nick Curran har Little Richard, T-Bone Walker, The Ronettes, The Ramones och Guns N Roses som förebilder och största influenser. Resultatet är inte helt oväntat en rått opolerad rock’n’roll-mix som rymmer lika delar rockabilly och punk kokt till en häxbrygd som kastar lyssnaren tillbaka till det sena 50-talet och tidiga 60-talet. Efter att tillsammans med bl.a Jimmy Vaughan ha spelat in ett par mer bluesfärgade plattor i början av förra decenniet blev Curran för en tid medlem i The Fabulous Thunderbirds, innan han med basisten Ronnie James startade kultbandet Deguello. Nya soloplattan är ett oklanderligt musikaliskt bygge som effektivt summerar och maler ner hela historien till en soppa som gungar så kraftfullt att nålen skulle ha hoppat ur spåren ifall det hade rört sig om en klassisk vinylutgåva. Nyligen diagnostiserades Nick Curran med cancer och på hans MySpace pågår för närvarande en insamling. CO
