Vinnarna i Dansbandskampen har en bakgrund i rockabilly. Lyckligtvis har denna aspekt på Blekinges dansstolthet fått leva kvar även efter vinsten mot mer traditionella dansband. Rock’n’roll Dance Party är en mix av dansbandskultur, Jerry Lee och blågul rockabilly som troligen kan gå hem även i de läger som ser Refreshments eller t o m Nisse Hellberg som den idealiska musiken att bjuda upp till. Mest personliga är The Playtones när huvudpersonen, pianisten Stefan ”Boppin’ Steve” Jonasson, är centralfigur – som i hans egna Excuse me. Men det funkar även bra när de kör låtarna från just Dansbandskampen: som Owe Törnqvists Dagny. LN
Midlake The Courage of Others [Bella Union/Bonnier Amigo]
Årets album så här kort. Punkt. Texas-bandet Midlake uppfyller på sitt tredje album allt som utlovades efter 2006 års The Trials of Van Occupanther. En platta som då gjorde bandet till ett av de mest hajpade nya fenomenen det året. Till skillnad från nämnda album innehåller nya The Courage of Others ytterst lite av klassiska popinslag. Föregångaren lättade ibland upp med lån från 1970-talsikoner som Fleetwood Mac eller America. Det färska albumet är däremot konsekvent vemodigt. Uttrycket är ärkebrittiskt, sångaren Tim Smith låter stundtals som en manlig variant på Fairport Conventions ljuva sångerska Sandy Denny. Den lyssnare som varit med ett tag börjar troligen efter ett tag att tänka på Monthy Pythons Holy Grail. För att strax därpå kastas tillbaka in i det allvar som Midlake förmedlar. En lustig detalj är att Midlake en gång började som jazzrockare och även i dag anser Tim Smith att engelska Jethro Tull är det största bandet genom tiderna. Knappast referenser som brukar gå hem bland världens alla ängsliga indiedyrkare. LN
Rongedal Absolutely Nowhere [Family Business/Bonnier Amigo]
Tvillingbröderna Rongedal fick efter sin medverkan i 2007 års melodifestival en status strax under de riktigt etablerade svenska artisterna. Tävlingslåten Just A Minute blev också en halvhit i sig. Nu följer bandet Rongedal upp detta med ett andra album. Där det är mindre av den falsettsång som dominerade debuten. Men mer av det 1980-talssound som fanns i botten även då. Rongedals vandrar habilt mellan ELO och The Ark men utan att kanske riktigt ha ”det där lilla sista” som gör att de slipper undan jämförelser med förebilderna. Att notera: Rongedals har samlat ihop eliten av svenska mixare i poprock-fältet: Ronny Lahti, Stefan Glauman och Dag Lundqvist. Det bidrar givetvis till den hela tiden ytterst precisa ljudbilden. LN
The Playtones
The Playtones
Midlake
Rongedal
