”Inte alla vet detta, men jag vann faktiskt en Grammis 1997. Eller vann och vann, jag hämtade en Grammis. Kollegan Carina Svensson och jag var på plats för att representera Tambourine-studion där vi arbetade. Vi kunde först inte begripa varför vi hade placerats i finstolar bland superartister och bransch-högdjur istället för bland de vanliga dödliga på läktaren. Men när juryns hederspris, alltid hemligt utan nomineringslista, skulle delas ut så kom förklaringen med den käcka proklamationen ”Tambourine Studios”.
Carina och jag stirrade panikslaget på varandra och insåg att det förmodligen var exakt nu som vi med president-leenden förväntades ta Golgata-vandringen genom fullsatta Kungliga Tennishallen upp till Sofipropp och proklamera något substantiellt. Jag har ingen aning om vad jag sade, mer än att det innefattade Tore, Anders, Per, Patrik och Mojje, medan Carina stressat viftade på sin snygga handväska.
Det var kul, även om det var helt fel att vi två skulle stoltsera med utmärkelsen för slitet våra chefer hade lagt på sin studio. Men de sporrades så klart. Det var ett stort erkännande för dem, i ett Malmö som ännu befann sig i den svenska musikbranschens utkant. Vi sneglade på några kollegor som satt slokörade och lottlösa vid sitt bord (efter att segervissa före utdelningen skoningslöst ha hånat oss som de kusiner från landet vi var), medan vi bejublades och bjöds på drinkar av dåtidens artistgrädda på dansgolvet. Det är härligt att vinna. Speciellt om man vet varför man gör det.
Möjligtvis hade allmänheten den kvällen kunnat utse Kent till årets grupp med årets album, precis som den dåtida juryn gjorde. Men allmänheten hade 1997 inte prisat Tambourine-studion, eftersom allmänheten inte visste vad Tambourine var för något. Jag tror inte att den stora allmänheten vet det ens i dag, eller att den i Grammis begynnelse hade utsett Pugh Rogefeldt till årets debutant. En allmänhet kan liksom en jury vara fullproppad av experter men när majoriteten skall bestämma känner den bara igen…tja, det som flest känner igen.
För att förstå att Pugh var årets debutant 1970, eller att Tambourine 1997 var ett tydligt exempel på hur den musikbransch vi nu har skulle komma att fungera, krävdes en jury. Ett gäng pålästa personer som mer eller mindre oavlönat orkade ta sig igenom travar med plattor, läsa på, bråka med varandra, gå på konserter, kampanja för det de brann för, lyssna på varandra, se till helheten både framåt och bakåt, kompromissa och komma till beslut. Stå för besluten, både de enskilda rösterna och de kollektiva kompromisserna. Och därefter stå ut med spott och spe från media, skivbolag, artister och privatpersoner som vid offentliggörandet av nomineringarna ofelbart, alltid, på given signal, gormade i kör om antingen domarskandal, elitism och snobberi, eller om urvattning, kommersialism och storbolags-rövslickeri. Det fanns någon att rikta sin ilska och besvikelse mot.
Det bör kanske understrykas att jag inte anser mig ha någon ära i Tambourines instinktiva framsynthet, jag hade bara turen att jobba där vid rätt tillfälle. Jag har heller inte suttit i den sortens organiska, mänskligt felande, Grammis-jury som fanns fram till 2006. Däremot har jag suttit i ett antal liknande sällskap och jag är en av alla dem som organiserande Ifpi kallar Grammis-jury sedan 2007. Vi har hittills inte haft ett enda möte. Utan att kommunicera med varandra matar vi in våra röster i slutet av året, sållar bland hundratals inlämnade musikproduktioner, får tio aspiranter i retur som därefter vi och allmänheten vaskar fram fem nomineringar per kategori från.
För att citera Peps Persson (juryns specialpris 1992 och juryns hederspris 2006) vill jag påstå att detta är falsk matematik. Jag säger inte så för att håna Ifpi, vinnarna, övriga jurymedlemmar, allmänheten eller ens årets nominerade – men det vi har sedan tre år är inte en jury. Det är matematik. Grammis är statistik, en enkät. Och världen behöver faktiskt inte en enda enkät till. Det finns en uppsjö av spellistor, säljlistor och statistiskt framtagna totalt meningslösa priser utan avsändare. Världen behöver kött och blod, hjärna, vilja och kunskap, någon som orkar ta reda på saker och vågar stå för en välgrundad åsikt.
Ironin i det hela är att årets 93 jurymedlemmar består av just sådana personer, från vitt skilda håll. I samspråk i specialgrupper hade dessa 93 antagligen kunnat göra underverk. Nu slösas djupet i deras kunskap bort på att anlita dem som knapptryckare, likställda med en knapptryckande allmänhet, med majoritetsresultatet kidnappat av diverse fanklubbars förmåga att samla skarorna kring finalröstningen. Allt nytt som bubblar längst ner, alla bolag och artister som låtsas ignorera det som pågår i branschen, men som skulle sporras så oerhört av det erkännande som en nominering innebär – de åker ut i diket direkt. Tro fan att de hånar Grammis och den fragila branschstruktur de uppfattar som ett ingrott etablissemang som måste dö.
Vad ont har musikvärlden gjort för att förtjäna detta? En värld av udda existenser och konstnärer, varav majoriteten har svårt att betala hyran men måste fortsätta eftersom den drivs av ändlös kärlek till den magi som bara kan uppstå när musiken tar över. Att den magin är så stark att ”vanliga människor” (som oftast har både hyra och pension säkrad) luras tro att musiker, förläggare och producenter borstar tänderna i champagne, det får man ta. Det är en del av magin. Att en falang besuttna anarkoliberaler har bestämt sig för att musiker och musikarbetare därför skall hatas och plockas ner från den förmodade piedestalen är mer problematiskt.
Men vi behöver inte köpa idén om att alla kan allt lika bra. Endast vissa kan skapa musikmagi, endast vissa kan stötta magikerna med logistik och strategi. Och även för att ta kompetenta jurybeslut, lätta som svåra, krävs det något visst – även om det handlar mer om uthållighet och nördighet än magi eller geni.
Hade en riktig jury slösat två-tre nomineringar var på hela nio artister som samtliga gick lottlösa hem? Hade en riktig jury nominerat en avliden i en genre full av liv? Hade en riktig jury totalignorerat Agnes, Olle Ljungström, Jenny Wilson, Nisse Hellberg, Name The Pet och Fever Ray? Det hade en riktig jury absolut kunnat göra. Men då hade det också funnits någon att klaga på.
Vem skall folk klaga på nu? Pekar du på mig så pekar jag på Ale Möller som pekar på Jonna Bergh-Wahlström som pekar på Ifpi som pekar på allmänheten. Problemet är dock att ingen pekar, ingen klagar. Så vi måste kanske våga prata om det här med Grammis. Låt Sifo ta hand om statistiken. En domarskandal eller tre har aldrig sänkt prisets värde. Bättre det än total tystnad.
MARTIN THEANDER
Journalist, medlem i Grammisjuryn sedan 2007 (och 1996-2007 skivnasare)”
Thomas Stenmo på ifpi svarar:
”Intressanta och bra synpunkter som Grammiskommittén tar till sig. Som alla vet pågår ett ständigt arbete med Grammis och större/mindre förändringar genomförs årligen – vissa blir bra, annat blir sämre och vissa saker tar längre tid att utvärdera.
Ett är dock säkert, vi sitter inte still och är nöjda utan förnyelsearbetet pågår och vi tar alltid emot synpunkter och gläds åt engagemanget som visas, men som bekant är IFPI en förening vars medlemmar är bolag av olika storlekar och verksamma inom olika musikgenrer. Detta förpliktigar och med tanke på att Grammis fortfarande är Sveriges största och äldsta musikpris måste förändringar rörande Grammis förankras bland dess medlemmar innan de genomförs.
Vi återkommer med besked om hur nästa års Grammis kommer att utformas efter det att utvärdering gjorts.
THOMAS STENMO, ifpi (och med i Grammiskommitén)
