I förra veckan blev sagessättet extra trevligt när engelska IFPI:s ordförande John Kennedy använde det. Kennedy tog nämligen till uttrycket när han i tidningen The Guardian med ett visst mått av optimism beskrev hur den svenska musikförsäljningen ökat under de första nio månaderna i år.
I synnerhet rapporterar IFPI en ökning av den digitala försäljningen i Sverige, 80%, men även för den fysiska försäljningen är ökningen så pass markant jämfört med samma tid förra året, 9%, att den totala ökningen för 2009 blir 18%.
I normala fall hade jag troligen avvaktande reagerat ungefär: ”Mmm, intressant, ska bli spännande att se hur dessa siffror tas emot.” För Kennedy var siffrorna också primärt argument i den just nu heta brittiska debatten om en tuffare fildelningslag.
Men precis som jag läste artikeln i Guardian höll jag på med en enkät till MI, med ledande skivhandlare om julhandeln 2009.
Då fick siffrorna sammantaget genast mer bäring.
Istvan Beres, VD för kedjan Skivlagret, var i enkäten bara en som pekade på att julhandeln ser ut att bli bättre än på många år.
Beres sa till MI: ”Många ”nygamla” kunder har dykt upp i butikerna igen.” Han fortsatte:”På jämförbara butiker ökar Skivlagret just nu med 57% jämfört med förra julen.”
Även andra i enkäten nämnde markanta plussiffror jämfört med förra året. Och kanske mest intressant: ingen uttryckte pessimism.
Kan det vara så att skivbranschen efter ett decennium i nedåtgående spiral till sist svängt runt det där hörnet?
Det givna nyktra svaret är givetvis: nja. Det går inte att komma från att det är mycket tuffa tider som gäller. Men även känslan att vi kanske nått en ny stabilitet, om än på en lägre nivå, är upplyftande i ett decennium då skivbranschens ofta ansetts utrotningshotad – och där vi sett merparten av skivbranschen försvinna till andra sysselsättningar i, eller alltför ofta utanför musiksammanhanget.
För mig, som MI-redaktör och i någon mån fortfarande skivutgivare, är plussiffrorna om inte annat skäl till optimism över människors inställning till det vi producerar.
Trots att vissa tagit sig tolkningsföreträde och högljutt påstått att musik skall vara gratis ”eftersom den är det” – bättre än så är ju inte retoriken – finns det uppenbarligen fortfarande mängder av musikintresserade som är beredda att betala för en välgjord inspelning och paketering.
Sistnämnda är skäl nog att under kommande helg gå till ett lämpligt gathörn och utbringa en adventsskål. Självklart inte i champagne, men åtminstone i Pommac eller något annat försiktigt sprudlande.
Lars Nylin
Chefredaktör, MI
