Men ändå finns där kvar doften av smittande entusiasm som antagligen är huvudskälet till att Peace & Love nu seglat upp som den ledande av landets alla många lysande festivaler.
Peace & Love är för en luttrad medelålders besökare som undertecknad lite som en mindre version av "Roskilde back in the days." I Borlänge finns en känsla av att vara på mer än en festival. Det primära är inte alltid scenattraktionerna – det ska också säga att programmet på Peace & Love knappast var sensationellt – utan den här festivalens förmåga att förena olika generationer av festivaldiggare. Något som givetvis springer ur fingertoppskänslan, och det socialt medvetna drivet hos eldsjälar som Jesper Heed.
I år hade festivalområdet flyttat nordöst i stan. Från att ha haft tyngdpunkten kring centrala stan och hotell Brage fanns de stora scenerna nu norr om city, i området mellan hotell Galaxen och den ärevördiga idrottsplatsen Domnarvsvallen.
Den största scenen, Utopia, är nu en av de mäktigaste i festival-Sverige. Den lockade troligen mer än 25.000 till exempelvis Håkan Hellströms magiska framträdande sent avslutningskvällen och fick Ulf Lundell att imponerat konstatera: ”oj, vilken stor scen ni har här i Borlänge!" Andra framträdanden som det snackades mycket om såväl på plats som i media var Thåström, Mando Diao, The Sound, Lasse Winnerbäcks totalt tre spelningar och även veteranerna i Faith No More. En liten höjdpunkt för MI:s utsände var nostalgikicken i att se Fjodor från Ebba Grön – tillsammans med Stefan Sundström – gästa Stockholmsgruppen The Baboon Show i en tung version av punkklassikern Mona Tumbas Slim Club.
En "branschmässig" nyhet för året var att Peace & Love blivit med rejält backstageområde. Att detta område låg tätt intill hotellet Galaxen, som var plats för såväl Trigger (se nedan) som många presskonferenser, gjorde att årets Peace & Love även i branschhänseende kändes betydligt större än tidigare årgångar.
Men den intressantaste nyheten ur industrisynpunkt var givetvis musikkonferensen Trigger 09. Denna tredagarskonferens är ett länge saknat inslag i svensk musikindustri – inte sedan Acsess All Areas har Sveige haft musikseminarier av det här slaget.
Premiäråret led föga överraskande av barnsjukdomar inklusive ett inte allt för stort delatagarantal. Men de debatter som undertecknad gästade skapade helt klart mersmak. Den som i efterhand vill kolla vad som missats kan besöka www.triggercreative.nu.
För MI:s utsände blev också Trigger indirekt ansvariga för helgens höjdpunkt. Som alla vet hör sport och musik tätt ihop. På fredagskvällen yttrade det sig i att ett sällskap Trigger-besökare såg matchen Sverige-England i U21-EM. Först i Trigger-organisatören Boomtowns lokaler på Wallingatan. När sändningen där strejkade, trots stora ansträngningar av MI:s digitala guru Daniel Johansson, bjöds gänget att flytta över gatan hem till Boomtown-generalen Kaj Podgorski. Stämningen när Sverige kvitterade till 3-3 var minst lika elektrisk som när Håkan Hellström ett dygn senare skapade festivalens klimax med sina serenader.
Närmast i festivalkalendern väntar nu av de stora bjässarna Roskilde och Arvika, men även till exempel Stadsfesten i Skellefteå. MI återkommer med jämna mellanrum med rapporter från det smått sanslösa scenutbudet denna sommar.
Lars Nylin
