Milow Milow [Family Tree / BAM]
Den belgiske singer/songwriterns smått osannolika 50 Cent-cover Aoy Technology toppar den här veckan den svenska singellistan och låten hörs för närvarande i princip ”överallt”. Det råder ingen tvekan om att rör sig om en av årets absolut största hits. Ayo Technology (som här finns i tre olika versioner) är dock långt ifrån det enda starka kortet på den i hemlandet etablerat guldsäljande Milows album. Andrasingeln You Don’t Know är ett precis lika starkt spår – och här finns mer än så. Milow har en personlig röst och en klar förmåga att skriva texter som höjer sig långt över mängden. Så här sjunger han själv i en annan av albumets bästa låtar:
?I wanna move to Canada, but for now I will stay here
I think it's best for my career
When I get home from the office where I have worked all my life
I pick up my guitar and play a couple of my old songs,
I pick up my guitar and play a couple of my old songs,
I pick up my guitar and play a couple of my old songs,
and I think, damn – Neil Young would have loved these songs!"
CO
Cajsa Stina Åkerström Sånger om dej och mej [Calimba / Lionheart / Universal]
Det kanske bara råkar vara en slump, men de inledande pianoackorden i öppningsspåret Dagen är vaken – en låt som sätter stämningen för hela albumet – påminner väldigt mycket om en Cat Stevens-låt som heter just Morning Has Broken… Med detta vill jag på inget sätt antyda att Cajsa Stina på något sätt gör sig skyldig till ”låtstöld”. Däremot så är hennes klokt eftertänksamma melodier och varma sång på flera sätt faktiskt besläktade med nämnda f.d. ”gävleson”.
Musikaliskt är det en känsligt mjuk blandning av visa, jazz och pop som fyller spåren. Som innerligast blir det när Jack Vreeswijk sjunger duett i Vår sång och välbekanta Jag hade en gång en båt. Minns du den sommar, en av flera låtar där Steve Dobrogosz diskret glänser bakom flygeln, är en annan höjdpunkt. Det här albumet tilltalar garanterat alla redan tillgivna fans, men borde absolut även kunna nå ut till helt nya lyssnare. CO
Matt & Kim Grand [Fader / Playground]
Matt Johnson (sång, keyboard) och flickvännen Kim Schifino (trummor) spelar smittsam popmusik som på ett totalt chosefritt och omedelbart sätt går rakaste vägen in i hjärtat. Live är gruppen en fullkomlig sensation och med sin udda sättning och hämningslöst uppsluppna spelglädje kan man besegra även den mest motsträviga publik. Framförandet ligger någonstans mellan gladpunk utan gitarrer, musikverkstad för glada småbarn och tidig synthpop på lyckopiller.
Grand är duons andra album. Debuten tog nio dagar att spela in. Uppföljaren tog istället nio månader, men resultatet känns ändå hundraprocentigt spontant. Drums & synth. Nyckelordet är spelglädje. Och lyssnarglädje. CO
Geoffrey Gurrumul Yunupingu Gurrumul [Skinnyfish / BAM]
Som förste aborginske musiker har den sedan födseln blinde sångaren och gitarristen Gurrumul fått ett genomslag hos hela Australiens befolkning. ”Brisbane will change the way you breathe” skriver Brisbane Courier Mail och en musikkritiker i Sydney Morning Herald har utnämnt honom till ”the greatest voice this continent has ever recorded”.
De tolv sångerna på albumet, som föregåtts av den märkligt gripande singeln Wiyathul, träffar verkligen en nerv och Gurrumul berör på ett sätt som få andra artister. Musiken är akustisk, finstämd och känsligt nedtonad med sköna sångstämmor på toppen. Magiskt. CO
George Harrison Let It Roll [Umlaut / Parlophone / Apple / EMI]
Trots att många av de Beatles-låtar han skrev är odödliga bidrag till rockhistorien (Something, Here Comes The Sun, While My Guitar Gently Weeps, Taxman m.fl) så är och förblir George Harrison en underskattad storhet – vilket kanske bl.a kan ses som ett oönskat resultat av att vara medlem i samma band som de ett par år äldre John Lennon och Paul McCartney…). För några år sedan bidrog visserligen återutgivningen av hans klassiska solodebut All Things Must Pass till att delvis förändra bilden, liksom det här nya samlingsalbum kanske kan göra, men… Underskattad är ordet.
Något som slår en är vilken otroligt personlig och melodiös gitarrist Harrison var. I sina bästa stunder var han dessutom en både känslostark och upplyftande låtskrivare. Utöver de tre första ovannämnda låtarna från The Beatles (dock i liveinspelningar från sjuttiotalets stora välgörenhetskonserten för Bangla Desh) finns här alla Harrisons kändaste sololåtar – med undantag av just singeln Bangla Desh. Pärlor som Give Me Love (Give Me Peace On Earth), My Sweet Lord, This Is Love, All Things Must Pass, What Is Life, When We Was Fab, Dylan-låten I Don’t Want To Do It och Marwa Blues (från postumt utgivna Brainwashed) räcker dock mer än väl för att motivera urvalet som det är. CO
Graham Coxon The Spinning Top [Transgressive / BAM]
Lagom till sommarens i Storbritannien uppmärksammade och med stor spänning emotsedda återföreningskonserter och festivalspelningar med Blur släpper gitarristen Graham Coxon sitt sjunde soloalbum. Skivan tar avstamp i Donovans och framför allt Nick Drakes musiklandskap, men efter några stillsamt inledande spår med akustik gitarr i centrum blir närvaron av gäster som Robyn Hitchcock påtaglig och ramarna spräcks upp för att släppa in befriande vildvuxna infall och idéer. Dessutom behöver man i ett par spår inte ens ha hört talas om Coxons bakgrund i Blur (som han lämnade mitt under inspelningarna av bandets senaste/sista album Think Tank) för att ana poprötterna.
Albumet rymmer flera lager och vinner på varje lyssning, samtidigt som dess nakna oförställdhet charmar redan vid första lyssningen.
Vad väntar bakom nästa hörn? Blur eller solo? Kanske både och!? Låt oss hoppas påd et sistnämnda. CO
Pastels / Tenniscoats Two Sunsets [Geographic / Domino / Playground]
Glasgow-gruppen The Pastels var ett kultband redan för tjugo år sedan och har hela tiden lyckats bevara sina personliga drag, där en melodiska popådra och sensible rockkänsla balanseras med modet att sökande bege sig in även på avantgardismens marker. På egna etiketten Geographic presenteras här samarbetet med den experimentella japanska popduon Tenniscoats – som mer eller mindre ger ut skivor i samarbete med andra konstellattioner, något som naturligtvis bidragit till att gruppens sound aldrig stelnat eller stått till. Bitterljuv sång på japanska möter ljuv engelsk indiesång och ljuv musik uppstår. Mer ”indie” än så här blir det sällan. Befriande. CO
