Dear John är Emil Svanänges femte album under artistnamnet Loney Dear. Sedan ett par år är han etablerad som ett av de internationellt mest hyllade namnen på den svenska popscenen.
Nya Dear John är Loney Dears mest direkta och melodiskt omedelbara album sedan den helt egenhändigt inspelade och utgivna debuten med The Year Of River Fontana för sex år sedan. Öppningsspåret Airport är ren solskenspop och ohämmat förföriskt med klockrena Beach Boys-stämmor i refrängen. Utan att kompromissa med sin särart och sitt personliga tilltal fortsätter Emil Svanänge i de följande spåren sedan att vidareutveckla sina smarta popformler. Musiken har en sval skönhet och rymmer suggestiva stämningar, som med det här albumet förmodligen har goda möjligheter att nå ut till ytterligare nya lyssnarskaror – både i Sverige och utlandet.
CO
Olle Ljungström Sju. [Telegram / Warner Music]
Med sitt rosade nya album och all uppmärksamhet runt den både TV- och bioaktuella dokumentären En film om Olle Ljungström har de kurvor som efter det inte alltför lyckade albumprojektet Synth för några år sedan pekade nattsvart neråt plötsligt ändrat riktning. Hyllningsplattan Andra sjunger Olle som kom i höstas har på sitt vis även det bidragit till det nyvaknade intresset, men ärligt talat så visade kanske det albumet framför allt att "ingen sjunger Olle som Olle…"
Mycket lägligt passar nu den mytomspunne artisten på att resa sig upp – räddad av gonggongen? – och presenterar ett av sina absolut bästa album under hela den långa karriär som inleddes med Reeperbahns storhetstid i början av 80-talet. De elva spåren på nya Sju. (obs! Punkten.) visar med eftertryck upp Olle Ljungström när Olle Ljungström är som bäst. Både som exceptionellt personlig textförfattare och som sångare, med en av svensk rocks mest omisskännliga röster. Här finns flera låtar som redan nu skriver in sig som de starkaste i artistens samlade katalog.
Torsten Larssons produktion är suverän och ger en perfekt avvägd och varierad musikalisk inramning, med vassa gitarrer, drivande komp och körsång av Jaqee, Mattias Hellberg och Anna Järvinen. Det här är precis det vi vill höra.
Ett av årets absolut viktigaste livstecken.
CO
Kebnekajse Kebnekajse [Subliminal Sounds / Border]
För några år sedan återförenades Kebnekajse – ett av den svenska musikrörelsen på 70-talet absolut viktigaste band. Kebnekajse tog mötet mellan elektriskt psykedelisk rockmusik och den svenska folkmusiken längre in i skogarna (och skivsamlingarna) än något annat samtida band, och inte heller senare efterföljare har lyckats komma i närheten av de märkliga vibrationer Kebnekajse åstadkom från början fram till ungefär mitten av 70-talet.
Sedan återföreningen har det släppts två intressanta, men inspelningsmässigt tyvärr något bristfälliga skivor med gruppen. Men det är först nu som det finns ett nytt, studioinspelat album som gör gruppen full rättvisa. Anders Lind (som var med redan när det begav sig i begynnelsen) har spelat in i Silence studio i Koppom i Värmlandsskogarna och där hjälpt till att finna den ultimata balansen mellan gårdagens sound och dagens tekniska möjligheter. Sedan har spåren mixats och fått ytterligare skärpa av Lennart Östlund, Reine Fiske och Kenny Håkansson i Polarstudion i Stockholm.
Ovanpå skönt gungande komp brinner Kenny Håkanssons gitarrkaskader och Mats Glenngårds elektrifierade fiolslingor precis som när man låg i gräset och lät sig däckas av bandet på musikfester runt om i Sverige en gång i tiden. Hassan Bahs smattrande slagverk ger liksom tidigare musiken en slags tredje dimension – särskilt i den fräckt afro-klingande Polska från Enviken där hela musiken bygger på hans rappa slagverk.
Låtarna är både melodiskt och rytmiskt djupt rotade i blågul spelmanstradition, på repertoaren står såväl Leksands Skänklåt som Polska från Alfta och Farmors brudpolska. Polska från Alfta mynnar ut i den typen av improviserat jam som fick 70-talets musikrecensenter att utnämna Kebnekajse till Sveriges Pink Floyd. Bua Moras brudpolska inleds med en liten gitarrfigur som skulle kunna vara hämtad direkt från något amerikanskt västkustband i slutet av 60-talet (men tänkt "The Doors", inte "västkustrock") bara för att inom några få sekunder sedan förflytta lyssnaren rakt upp i Dalarna.
Trolskt, heter det visst på svenska.
CO
Torkel Rasmusson Kjell Westling Mycel [National / BAM]
Det finns få "ljud" inom svensk musik som är så lätta att identifiera som Torkel Rasmussons sång. Dessutom skriver han texter som ingen annan. Vi talar om en genuint sällsam artist.
På nya albumet Mycel finns inte ett spår av något som ens påminner om "hur man gör musik idag" – varenda ton och minsta anslag står över detta. Här finns istället väldigt mycket Torkel Rasmusson och ekon från hans tidigare bästa studioplattor. Dessutom innehåller förstås spåren massor av referenser till parets första gemensamma musikprojekt Blå Tåget, där Torkel sjöng och multiinstrumentalisten Kjell Westling spelade "sträng- och blåsinstrument". På den här skivan spelar Westling allt – flöjt, klarinett, saxofon, horn, gitarr, láud, dragspel, piano, bas… Att genrebestämma musiken som "visa" är begränsande – här finns en levande infallelserikedom som rymmer betydligt mer än så.
Ett smakprov på lekfullheten ges redan i öppningsspåret När duvan trippar, där Edith Piafs La vie en rose gång på gång smyger sig in mellan verserna. Allt är dock inte bara på lek, utan de elva sångerna präglas mycket av Torkel Rasmussons förmåga att fånga det typiskt ursvenska vemodet – utan att måla stämningen grå.
Senast Rasmusson & Westling gjorde en skiva tillsammans – 2004 års Slag efter slag – förärades de en grammisnominering. I mina minnesanteckningar ligger de redan bra till för en ny nominering till nästa år.
CO
Friday Bridge Bite My Tongue [But Is It Art? / Border]
För sitt debutalbum Intricazy nominerades Friday Bridge-duon Ylva Lindberg och Niklas Gustafsson ifjol till P3 Guldgalan i kategorin Årets pop. Ylva Lindbergs sång har bland annat jämförts med Lykke Li, men musiken är betydligt rakare popmusik och electro, där vissa låtars ursprung och rötter kan sökas i till exempel tidiga Depeche Mode. När musiken rör sig in på mer experimentella områden – som i låten "krautrock" – skulle det rullande trumkompet kunna vara hämtat från just något tidigt 70-talsskiva med tyska Faust, den grupp som i en låttitel slog mynt av just det begreppet.
Huvudsakligen handlar dock Friday Bridge om Pop, med stort P. Samtliga 13 låtar på Bite My Tongue ryms inom de korta och effektivt utnyttjade tidsramar som är praxis inom genren. Med utvecklingskompassen fortsatt riktat framåt och med rätt uppbackning kan duons alster mycket väl kunna komma att återfinns i listan över rosade svenska exportproduktioner inom en inte alltför avlägsen framtid.
CO
Jorma Kaukonen River Of Time [Red House Records / Border]
Med multimusikern Larry Campbell som producent gick Jorma Kaukonen (f.d. Jefferson Airplane och Hot Tuna) ifjol in i The Band-trummisen Levon Helms studio i Woodstock. Larry Campbell har de senaste åren hörts bl.a som medlem i Bob Dylans band samt med såväl Emmylou Harris och Elvis Costello och Grateful Dead-gitarristen Phil Lesh band och har ett sällsamt lyhört öra för alla de musikgenrer som kan sägas rymmas inom de vida begreppet americana – folkrock, country, rockabilly och blues.
Resultatet av inspelningarna hos Levon Helm (som medverkar som trummis) hörs på det här sensationellt välklingande och avspända albumet, vars 13 spår är tryggt rotförankrade men med sin variationsrikedom är en ren musikalisk vitamininjektion. Utöver ett antal Kaukonen-original står klassiker signerade Mississippi John Hurt, Rev. Gary Davis och Merle Haggard på repertoaren, liksom en skön version av traditionella Trouble In Mind. Rekommenderas.
CO
Absolute Disco [EVA / Universal]
Att skivbolag använder sig av kraftuttryck i marknadsföringen är ingen nyhet – och det är uttryck man är van att ta med en "nypa salt". Men frågan är om inte EVA Records nu aktuella samling Absolute Disco – sammanställd och producerad av Niklas Ehring och Micke Agnepil – verkligen lever upp till reklamens "kanske den bästa discosamlingen som gjorts". Med totalt 60 spår på de tre CD som säljs till enkelpris kvalificerar sig samlingen hur som helst med självklarhet till toppstriden om de mest prisvärda.
Lite drygt två tredjedelar av låtarna är hämtade från discoerans gyllene 70-tal, de resterande 19 spåren härrör från 80-talet. James Browns odödliga Sex Machine från 1970 är den äldsta låten. Ashford & Simpsons Solid från 1984 det senaste. Där emellan ryms bl.a Michael Jackson, Gloria Gaynor, KC & The Sunshine Band, Earth Wind & Fire, Boney M, Donna Summer, Barry White, Kool & The Gang, Prince, Marvin Gaye, Sister Sledge, Chic, Sugarhill Gang – samt ABBA:s Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight).
Frågan är väl om inte detta är något av den ultimata partysamlingen i nio av tio svenska hem?
CO
