Arvo Pärt In principo [ECM / Naxos]
Arvo Pärt är med rätta en av vår samtids mest upphöjda tonsättare. Med den mångfasetterade musiken på sitt nya album tar han nu flera steg framåt igen. Med referensramar som rymmer såväl Glass som Ligeti och Debussy introduducerar han i sin femdelade komposition In principo en rad nya stilgrepp och bryter ny mark igen.
Som helhet innehåller hela det nya albumet mer drama än de flesta av Pärts tidigare verk – även om här även finns partier med just den gudabenådad frid man vanligtvis förknippar med den estniske tonsättaren. Himmelskt svävande La Sindone bygger till exempel på fullkomligt tyngdlöst arrangerade stråkar, likaså snudd på ljudlöst tassande Cecilia Vergine Romana för kör och orkester.
Gripande Da pacem domine skrevs efter de blodiga bombattentaten i Madrid för exakt fem år sedan och framförs varje år i Spanien till minne av offren för terroristattacken.
Samtliga inspelningar till albumet är inspelat i Tallinn, där Tônu Kaljuste dirigerar Estlands symfoniorkester, Estlands filharmoniska kammarkör och Tallinn kammarorkester.
25 år efter att ECM New Series introducerades med Arvo Pärts Tabula Rasa har skivbolaget under Manfred Eichers mästerliga ledning lyckats producera ännu en modern klassiker.
Claes Olson
Alfred Schnittke / Alexander Raskatov
Symphony No. 9 / Nunc dimittis
Elena Vassilieva, The Hilliard Ensemble, Dresdner Philharmonie, Dennis Russell Davies
[ECM / Naxos]
Schnittke låg i princip redan på dödsbädden och var förlamad i höger sida när han påbörjade sin nionde symfoni – som egentligen blev hans tionde, eftersom han redan vid 22 års ålder komponerade en Symfoni no. 0 1956-57. Efter kompositörens död 3 augusti 1998 kontaktade hans fru Irina den till Kanada emigrerade ryske tonsättaren Nikolai Korndorf, men denne han inte mer än börja gå igenom de svårtydda notmanuskripten innan en hjärntumör ändade hans liv.
Det blev istället Alexander Raskatov som fick uppdraget att rekonstruera manuskriptet till de tre satserna och det är även han som själv har komponerat den här mästerliga skivutgivningens avslutande Nunc dimittis för mezzosopran, manskör (Hilliardensemblen) och orkester – in memoriam Alfred Schnittke".
Skivinspelningen, en världspremiär gjord med Dresdner Philharmonie i januari förra året, är sagolikt dynamiskt såväl i framförande som rent produktionstekniskt. Det drömska anslag som inleder symfonins första sats växer, intensifieras och accelererar på ett fascinerande sätt till den dramatiska presto som utgör tredje satsens avslutning. Enligt frun komponerade Schnittke medvetet musiken "zu seinem Abgang" – som ett avsked, och den känns verkligen både mot ett avsked och ett möte med den andra sidan.
Raskatovs Ninc dimittis hyllar den bortgångne mästaren, utan att plagiera honom. Och Schnittkes verk känns oerhört väl rekonstruerat och befriande rättframt rekonstruerat, utan någon som helst omedveten och överflödig involvering av Raskatovs eget personliga tonspråk.
Claes Olson
