Det sjunde albumet med Jay-Jay Johanson präglas både av nya infallsvinklar och kära igenkänningstecken från hans tidigare karriär, som – utan att lyckas etablera sig på berättigad nivå här på hemmaplan i Sverige – snart har fört honom runt hela världen.
De viktigaste musikaliska samarbetspartnerna är fortfarande keyboardisten Erik Jansson och medproducenten/trummisen Magnus Frykberg. Tillsammans med Johan Skugge (bas och "noise") och den amerikanske improvisationsmusikern Jeff Rian på elgitarr utforskar, upptäcker och erövrar man nya musikaliska marker – någonstans bortom både filmiskt, ambient, cool och stämningsskapande.
Albumets tio låtar är alla knivskarpt starka kompositioner, som alla ställer Jay-Jays texter och sång i centrum. Lika viktiga är dock alla de många små smarta arrangemang och produktionsdetaljer som bidrar till att skapa en smått unik ljudbild. Visst är t.ex David Sylvian en rätt given referens, men inte ens han har någonsin lyckats skapa ett så både självklart och samtidigt spännande experimentellt komp som det som i öppningsspåret Wonder Wonders byggs runt Frykbergs vispar och Skugges hypereffektivt ultrasparsamma toner.
Det är pinsamt att den enda lista som Jay-Jay Johanson fortfarande 13 år efter skivdebuten Whiskey i augusti 1996 är listan över ”svenska artister som har mest framgång i utlandet jämfört med i Sverige”… Det är – minst sagt – hög tid för förändring.
Jonna Lee This Is Jonna Lee [Razzia / BAM]
Jonna Lee har ett eget uttryck, men ska man förklara henne för någon utländska branschkollega så går det ändå utmärkt att placera in henne någonstans mitt emellan Anna Ternheim och Lykke Li – Jonna Lee har på flera sätt drag av båda sina svenska kollegor. Uppföljaren till 2007 års Japan-exporterade debutalbum ”10 Pieces, 10 Bruises” (även den producerad tillsammans med Travis svenske pianist Claes Björklund) är både mer personligt och präglad av en tveklös känsla för "smart pop" som ger flera av låtarna klar hitpotential. Första singeln My High är långt ifrån den enda gångbara singelkandidaten bland albumets 13 spår.
I april beger sig Jonna Lee ut på turné tillsammans med Salem Al Fakir och i sommar kommer hon att spela på flera större festivaler, med början på Peace & Love i Borlänge. Turnerandet i kombination med det här starka albumet garanterar med all säkerhet att Jonna Lee i år kommer att kunna flytta fram sina positioner på såväl den svenska som internationella popscenen.
Sahara Hotnights Sparks [Stand By Your Band / Universal Music]
Efter den effektiva nytändningen med förra albumet What If Leaving Is A Loving Thing har Sahara Hotnights fått både ris och ros för sitt senaste album – men det ligger kanske i sakens natur när man väljer att göra något fortfarande så onödigt kontroversiellt som ett "cover-album". Modet att tolka låtar av så väsenskilda artister och band som Red Kross, Suzi Quatro, Pentagram och Steve Miller Band (för att nämna fyra av tio namn) tillhör det som har uppmärksammats mest i positiva termer. Däremot så har det talats mindre om det imponerande självklara sätt som på vilket Maria Andersson och kompani har tagit sig an t.ex Dusty Springfields Pet Shop Boys-producerade In Private och med enkla, raka medel gjort låten till sin alldeles egen. Det är stort. Oerhört stort!
Att man dessutom på ett helt oförutbart sätt har lyckats tona ner Redd Kross till en hjärtskärande duett med Andrew WK som duettpartner är också imponerande.
I kombination med bandets bästa egna låtar från förr borgar det här för en spännande repertoar på kommande turné- och festivalspelningar.
Twiggy Frostbite Through Fire [Despotz Records / Playground]
Den senaste tiden har ett antal artister och grupper från Gävle (The Deer Tracks, Anna Frank, Twiggy Frostbite) kunnat sorteras in under ungefär samma paraply av influenser/referenser: "Mum och Sigur Rós". Trots att Gävle ligger söder om Sveriges mitt och bara ett par mil norr om Dalälven, så har etiketten "norrskenselectronica" – som faktiskt ger väldigt korrekta associationer – plockats fram.
I pressreleasen som medföljer Twiggy Frostbites debutalbum talas det om "rötter i Norrlands otämjda och frostiga natur" och det finns ett släktskap med just nu Englandshyllade The Deer Tracks (även de på Despotz Records-etiketten) som sträcker sig bortom det självklara faktum att sångerskan Elin Lindfors figurerar i båda konstellationer.
Musiken är melodiöst spännande, nyfiket utforskande och berikande. Den storslaget pulserande Narrow Pride för direkt tankarna till den sanslösa ljudupplevelse som Joy Divisions Atmosphere gav i början av 80-talet – och ärligt talat så finns det genomgående en slags ”poetisk post punk-estetik” i flera av Twiggy Frostbites spår. Något som bland annat den tungt distorterade bas som tar över efter just nämnda Narrow Pride – suggestiva Along The Way – är ytterligare ett exempel på.
Fortsättning följer…
House Of Tomidas Dark Times! [Brus & Knaster / Playground]
Den nybildade konstellationen House Of Tomidas är första bandet och andra albumet ut på den Göran Petterssons och Johan Månssons nya bolag Brus & Knaster. Petterson var tidigare A&R på Amigo Music och där arbetade han bl.a med sångerskan Britta Persson, vars speciella röst står i centrum här.
Ska man jämföra musiken med hennes två tidigare soloalbum så ligger hennes mer experimentella debutplatta närmast till hands. Det är lekfullt, uppknäppt och spräckigt – "laglös pop", som det rätt träffande heter i pressreleasen som medföljer recensionsskivan. Låtarna gungar och kränger på ett avspänt ”late night på musikpuben”-mässigt sätt runt låtskrivaren Peter Hermanssons kabaréklingande blandning av dragspel och piano.
Extra plus för det färgstarka omslaget!
Dia Psalma Revoltere [Kabukir / Universal]
Tio år efter det första kapitlet i karriären – då Dia Psalma på 90-talet sålde sammanlagt tresiffrigt antal av albumen Gryningstid och Efter allt – så återförenades medlemmarna ”på riktigt” för några bejublade festivalspelningar. För två år sedan följdes comeback-albumet Djupa skogen upp med en lång turné för större publik än bandet någonsin tidigare haft.
Med nya albumet Revoltere tar Dia Psalma nu nästa steg framåt – genom att återvända till det sound som präglade Gryningstid. Det vill säga lite mer folkmusik och progg i den hårdrockande (snudd på metallbangande) tungpunken. Resultatet är en platta vars låtar med största sannolikhet kommer att tilltala både den gamla och senare tillkomna publiken.
Lika säkert är att refrängen till Kalle Iskall kommer att tillhöra bandets i särklass mest högljudda allsångsrefränger fr.o.m. nu.
Det råder ingen tvekan om i vilken del av höger-vänsterskalan som bandet hör hemma.
CC & Lee Gåva till dig [Lionheart / Universal]
CC & Lee har på heltid spelat sig genom Sverige och Danmark i över tio år nu, men givetvis är det deras medverkan i Dansbandskampen i SVT – där man tillhörde de populäraste banden bakom Larz-Kristerz och Scotts – som gör att man nu är ett välkänt begrepp för (nästan) hela svenska folket. Dessutom har man naturligtvis tv-framgångarna att tacka för att man nu äntligen fått spela in sitt debutalbum!
Första singeln är den Thomas G:son/Calle Kindbom-skrivna låten Himlen kan vänta som man spelade i tv-finalen. I övrigt står såväl nya som kända gamla låtar på repertoaren. Till det mest välbekanta hör såväl Svensktoppsklassikern ”Leende guldbruna ögon” som Dolly Partons I Will Always Love You och Peter Cetera/Desmond Fosters You’re The Inspiration. Klassiska Always On My Mind (Elvis Presley, Pet Shop Boys etc) görs här på svenska i Dan Hylanders översättning Alltid inom mig.
Den stora sömnen feat. Thorsten Flinck Den stora sömnen [Alleycat Records]
Det senaste två åren har det idag stockholmsbaserade Ånge-bandet Den stora sömnen spelat på flera stora festivaler, medverkat i TV, spelat på Debaser Medis – och spelat in det här debutalbumet, som de facto är en dubbel-cd!
Egentligen är det dock så att hela bandet faktiskt bara hörs på CD1. På CD2 gästar Thorsten Flink och Kalle Haglund som reciterar bandets färgstarka sångtexter.
Den stora sömnen spelar i grund och botten popmusik, men man levererar låtarna med sådan energi och så starka uttryck att de snarare kanske ska kategoriseras som punk. TV4:s Jerry Boman är inte ensam om att se likheter med Markus Krunegård, när han hyllar sångaren Stefan Randström – "det lyser ur ögonen och brinner i kroppen på killen".
Fortsatt flitigt livespelande kommer tveklöst att fortsätta föra bandet framåt. Både publiken och potentialen finns där.
Colin Blunstone The Ghost Of You And Me [Ennismore / Kommunikation / BAM]
På 60-talet var Colin Blunstone frontman i The Zombies – det för några år sedan återförenade engelska band som den här veckan turnerar i Sverige. Trots att bandets debutsingel She’s Not There blev en världshit förblev bandet gravt förbisett och underskattat – det är inte förrän nu på 2000-talet som The Zombies sista album Odessey And Oracle har fått den status det förtjänar.
Som soloartist är dock nostalgiska tillbakablickar till 60-talet inget som Blunstone ägnar sig åt. The Ghost Of You And Me – det första soloalbumet på tio år – inleds med mogen rock musik av ungefär samma snitt som Stings senare produktioner. Gott så, men några spår in på skivan kommer ett spännande lyft då vackra melodier som Now I Know I’ll Never Get Over You lyfts till höjden med sköna stråkarrangemang. Producenten Jon Sweet ger lyhört Chris Gunnings fina stråkarrangemang den känsliga ljudbild de förtjänar och det riktigt gnistrar om musiken.
Som helhet en oerhört inspirerad comeback som soloartist – det hörs att de senaste årens hyllade återföreningar med The Zombies verkligen har revitaliserat Colin Blunstone. Efter den nu pågående turnén med bandet återupptas solokarriären igen med det imponerande starka nya låtmaterialet.
Paul Jones Starting All Over Again [Continental Blue Heaven / Kommunikation / BAM]
Sångaren Paul Jones stämma har förgyllt tillvaron sedan i mitten av 60-talet, då han frontade den engelska gruppen Manfred Mann. 1979 bildade han tillsammans The Blues Band – och på sitt nya soloalbum är det den gruppens bluesrotade musik samt 60-talets brittiska bluesboom som utgör de givna referensramarna.
På repertoaren står en blandning av kända klassiker och ett antal nya kompositioner. Av särskilt intresse är särskilt några spår med svensk inblandning. Nyligen Melodifestivalaktuelle Mikael Rickfors sjunger i tre av låtarna, bl.a i sköna When He Comes som han och Paul Jones skrev tillsammans i studion i Los Angeles. The Creeps organist Hasse Ingemansson har skrivit I’m Gone – en skönt jazzig ballad med blåtonad soulkänsla.
Albumets riktiga pärla är dock Paul Jones egen Choose Or Cop Out – ett av de två spår som förgylls av Eric Claptons gitarrspel.
