Åren 1976 till 1998 var Nygren VD för bolagets svenska kontor. Från 1987 hade han även rollen som Skandinavisk chef. Under ”Roffes” era på EMI blev bolaget det ledande bolaget för svensk musik med artister som Gyllene Tider, Ulf Lundell och Roxette. Rolf Nygren var under många år även ordförande för svenska ifpi.
Musikindustrin har bett ett antal branschpersonligheter teckna sina minnesbilder av honom.
Per Gessle:
”Det var Roffe som knöt Gyllene Tider till EMI 1979. Längs vägen har han varit en ivrig supporter och inspiratör till våra gemensamma Roxette-framgångar. En resa vi alla trodde var omöjlig. Han var en träffsäker "hitpicker" och alltid ett kreativt bollplank. Han var dessutom en mycket nära personlig vän till min familj och mej. Vi saknar honom enormt. ”
Björn Skifs och Bengt Palmers:
”Rolf Nygren finns inte längre bland oss. Sorgen känns tung, och vi saknar honom både som yrkesmänniska och nära vän. Det må låta som en sliten klyscha, men sanningen är att vi aldrig hört någon säga ett ovänligt ord om Rolf.
Under sina anmärkningsvärt många – och kolossalt framgångsrika – år som VD för EMI Music i Sverige blev han något av en legend, som otaliga artister och producenter såg som sin mentor. Rolf hade en självklar förmåga att leda ett stort grammofonbolag, som begåvade artister gärna ville tillhöra. Han var glasklar i sina analyser, utstrålade otroligt mycket värme och hade alltid nära till skratt.
När han pensionerade sig, och strax därpå drabbades av sin sjukdom, var det en självklarhet att han fortsatte vara en given del i umgänget med de personer som kom i kontakt med honom under hans yrkesverksamma år. Våra varmaste tankar går till Ann-Marie, Annika, Jessica och Cilla med önskan att de känner stödet från de oräkneliga vänner som Rolf samlade kring sig.
Vi hoppas också att han fortsätter sin framgångsrika gärning uppe i himlen. Det skulle inte förvåna om han lyckas förhandla ihop en supergrupp med John Lennon, Ray Charles, Jimi Hendrix och Janis Joplin samtidigt som han pratar med Cornelis Vreeswijk och Totta Näslund om ett duettalbum.
Med saknad i våra hjärtan.”
Marie Dimberg:
”För mig var Rolf en stark personlighet med stor nyfikenhet och kärlek till musiken. En trygg, jämlik, engagerad, prestigelös och mycket uppmuntrande chef som alltid gav frihet under ansvar. Han var en positiv pessimist med stort och varmt hjärta. Rolf var min dörröppnare in i musikbranschen och en alltid närvarande mentor och stöttepelare.
Det blir väldigt tomt efter honom.”
Hasse Breitholtz:
”Roffe har varit inblandad i så mycket av min karriär. Han såg till att Landslaget fick utrymme hos EMI och han tog hand om mig när jag efter sista giget ville ha ”ett riktigt jobb”. Han erbjöd mig att bli försäljningschef utan att jag någonsin sålt någonting och marknadschef utan att ha någon sådan utbildning. Han blinkade inte när jag lämnade EMI och gick till Sonet, för att bli VD där, utan önskade mig bara ”lycka till”. När jag blev erbjuden att starta BMG frågade jag honom om råd, och vi gick genom för- och nackdelar. Ett snack som han avslutade med: ”Äh, kör igång bara, så löser det sig – det gör det alltid”…och han var den som först ringde och gratulerade när vi hade vår första topplisteetta.
Utan honom hade jag inte kommit dit jag kommit i branschen och utan honom kommer musikbranschen inte att vara lika bra. Jag saknar honom.”
Niklas Strömstedt:
”Det hängde en taklampa över det lilla konferensbordet i Roffe Nygrens rum på EMI:s kontor i Solna. På lampskärmen hade Björn Skifs, Harpo, Sven-Bertil Taube, Ulf Lundell och många fler skrivit sina autografer. Stort att få skriva på den. En dag i slutet av 1979 stod även jag där och skrev. Skivkontrakt och papper i all ära men lampan var viktigare. Lampan var en symbol för ett annat slags engagemang. Ett nära, personligt och mänskligt engagemang.
1989 skrev jag en låt där det förekom en överkörd fågel. Hade inte Roffe gillat den och slagits för den så hade den med all sannolikhet hamnat i lådan för bortglömda låtar. Jag är väldigt glad och tacksam för att den inte gjorde det.
Det är fruktansvärt sorgligt och tråkigt att Roffe är borta. Det känns som om han har funnits med hela tiden. Med sin humor och sin värme var han ett sällsynt inslag i vår bransch. Jag kommer att sakna honom mycket.”
Rebecka Törnqvist:
” Så länge jag kan minnas har jag mött föreställningar om skivbolagen och deras ledningar som varandes giriga, kortsiktiga omusikaliska. Det finns säkert en sån sanning också, men efter det att jag själv blev skivartist och mötte Rolf Nygren och hans medarbetare (Kjell Andersson, Marie Dimberg m.fl.) så kan jag gratulera mig själv till en helt annan erfarenhet.
Rolfs förhållande till musiken var nyfiket, respektfullt, strängt, skeptiskt, uppmuntrande, självständigt och varmt. Han var nyktert munter i medgång och motgång. När jag vid ett tillfälle kände mig tvungen att dra mig ur en mycket långdragen planering av en USA-lansering, väntade jag mig förvåning och kanske besvikelse. I stället möttes jag av uppmuntrande tillrop att inte låta ?utlandet” bestämma ens arbetstakt – ?heja, heja” hojtade han i telefon från Paris. Han kunde säga saker som: ?Jag tror inte på det här, men om du gör det tycker jag att du ska köra på” eller ?Ja, den här skivan lär ju inte sälja miljoner. Jag älskar den.” Högt och lågt, brett och smalt, han hade förmågan att identifiera existensberättigandet i så mycket olika musik. Eller som han brukade saga mot slutet av ett planeringsmöte: ”Ja, ja – bara du har roligt så!”
Jag tror faktiskt inte jag hade haft lika roligt om jag inte hade haft turen att få jobba med Rolf.”
Lasse Lindbom:
”Roffe Nygren tillhör dem som vägledde och inspirerade mej under dom 1980-talsår då jag var som mest aktiv som producent. Som VD på EMI tog han aktiv del i det kreativa arbetet på ett sätt som jag inte upplevt varken före eller efter från VD-håll. Roffe hade en osviklig känsla för vilka låtar som var hits, något som vi alla hade stor glädje av. Han engagerade sig i artister och medarbetare inte bara på ett yrkesmässigt sätt utan var också delaktig i livet utanför skivbolagets väggar. Han var förvisso en tuff förhandlare men också generös med chanser och möjligheter.
För mej blev Roffe mycket mer än en skivbolagsboss långt bort från själva produktionen. Han var snarare en i gänget, han åkte till och med på turné med mitt band (Lasse Lindbom Band) till allas förvåning och förtjusning.
På senare år har vi inte sett så mycket av varandra men när det hände så var det alltid ett välkommet återseende. Jag kommer minnas Roffe som en vän och kompanjon vars inspiration och ”input” varit en stor del i den framgång vi tillsammans haft i musikvärlden.”
Benke Berg:
”Jag minns Roffe som en fantastisk coach. Såväl i idrotten, han förde Alvik till tio SM-guld i basket, som i musiken. Han var en mästare på organisationsplaner och just coachning. Han hade förmågan att hitta nya positioner för folk – lite som när en tränare arbetar med en taktiktavla.
För mig var han dessutom som en far. När jag började på EMI när jag var sjutton år var det Rolf som tog hand om mig. Det var jättejobbigt att höra om hans sjukdom, när jag nu fick detta besked blev jag helt tom.”
Efva Attling:
”Jag kom till EMI 1981 och X Models fick vårt genombrott med "Två av oss" . Jag och Roffe fick genast en kanonkontakt. Han var hård men rättvis. Humor var den gemensamma nämnaren. Senare genom åren hade jag en "plojgrej" med honom för jag diggade hans örsnibbar! Stora och mjuka som marshmallows… Så alltid när vi sågs skojade vi om hans sköna örsnibbar. Som sagt "humour connecting people". Roffe var en skön man som jag alltid kommer att tänka positivt på.”
Dag Häggqvist:
”Rolf Nygren var ett levande bevis på att ”independent” är en fråga om ”state of the art”, inte en ägarfråga. Trots att vi var jämnåriga så betraktade jag honom som min mentor och på Sonet hade vi en enorm respekt för EMI:s otroligt kreativa produktion. Det är en väldig massa musik som inte hade funnits om det inte var för Rolf Nygren.”
