Efter att i ett par decennier snarast ha varit överproduktiv i skivstudion har Ulf Lundell med sin nya skiva lyckats skapa ett av de mest fokuserade och absolut bästa album han överhuvudtaget har givit ut under hela sin långa karriär som artist. Tillsammans med sina medproducenter Kjell Andersson och Dag Lundquist har Lundell lyckats lyfta Omaha till det bästa han har gjort på många, många år.
De senaste tjugo åren har det totalt givits ut 25 cd-album med Ulf Lundell. 13 av dessa har varit dubbelalbum, liveplattan Maria kom tillbaka var ett trippelalbum, Livslinjen en 5CD-box och fjolårets Under vulkanen innehöll inte mindre än 14 cd och 2 dvd.
OK, mer än hälften av nämnda dubbelalbum har visserligen varit samlingar – varav ett (Når jeg kysser havet) var skräddarsytt för Norge. Men ”överproduktivitet” har av många ändå ansetts bara vara förnamnet…
Efter nämnda megabox och trilogin med Ok Baby Ok, Högtryck samt dubbel-cd:n Lazarus (2004-05) känns det därför på flera sätt rätt att det nu har hunnit passera inte mindre än tre år sedan Lundell senast presenterade ett nytt studioalbum. Att de 15 låtarna på Omaha är utvalda höjdpunkter ur totalt 36 månaders produktion – och inte bara ”15 av 60 låtar skrivna och utgivna under två års tid” (se ovannämnda trilogi) är påtagligt.
Omaha är helt enkelt det bästa som Ulf Lundell har presenterat på skiva på väldigt, väldigt länge.
Det första som slår emot lyssnaren är talande nog den starka produktionen. När jag själv lade plattan i min Walkman första gången så fick jag nästan omedelbart lov att stänga av för att ta ut cd:n och kontrollera att det verkligen var rätt skiva. Så omtumlande – i ”lundellska sammanhang” – är de ljudeffekter som öppnar det inledande titelspåret.
I vartenda spår på Omaha känns det som om Lundell arbetar med såväl en helt annan energi som en starkare övertygelse än på mycket länge. I titelspåret är det inte bara de elektriskt ylande gitarrerna som andas U2.
Plattans musikaliska arrangemang är liksom själva produktionerna både rikt varierade och väl genomarbetade. Luftiga melodier, stort drama, visa och Springsteen-rock (i lämpligt hållen dos) lever sida vid sida med folkmusik (t.ex den polskaarrangerade Pissväderspolska) och t.o.m. vissa kryddstänk av jazz (lyssna t.ex på det lilla jazzparti som med massor av värme bryter av några minuter in i Innan 20 på 19, innan låtens makalöst mäktiga final tar över)..
Lika bra som de stort arrangerade numren fungerar dessutom enklare låtar som t.ex helt akustiska Spike. Likaledes ”opluggade” Under natten regn är med skönt slidespel och väsande munspel en av albumets pärlor. Och första singeln Hitza Hitz är visserligen en bagatell, men en charmig sådan.
Mauro Scocco, David Nyström och Josef Zackrissons sköna körsång (arrangerad av Nyström) lyfter flera av refrängerna till oanade höjder.
Det som i slutändan gör Omaha till ett litet mästerverk är dock vare sig de klangmässigt rika arrangemangen eller den starka produktionen, utan det som alltid har gjort en BRA Lundell till en BRA Lundell – d.v.s. själva låtskrivandet.
Öppningsraderna i tidsdokumentet Lär dej älska mörkret (som Lundell sjöng på höstens ”opluggade” turnéäventyr) tillhör det mest geniala han någonsin skrivit. Likaså flera av de många sköna enradarna i Underbar morgon – ett av skivans absolut starkaste spår. Storslagna Innan 20 på 19 är en annan höjdpunkt.
Jag har hört vissa hävda att det här är Lundells bästa platta sedan På andra sidan drömmarna 1996, Xavante 1994 eller Måne över Haväng 1993, men i undertecknads öron så har det faktiskt inte känts så här bra att lyssna på Lundell sedan… Längre inåt landet, 1981. Och det gör mig väldigt ”glad igen”, som det hette i det dubbelalbumets öppningsspår!
Claes Olson
Artist: Ulf Lundell
Titel: Omaha
Bolag: Rockhead/EMI Music
Release: 19 november
Länk:
Ulf Lundells hemsida
