– Då det kommer till musikexport så är vi knappt ens en lillebror. Vi är snarare en halvbror, sa Norges kulturminister Trond Giske då han öppningstalade på The New Union.
– Men en sak som svenskarna kan lära sig av oss är vår kulturpolitik, fortsatte han och syftade på det norska arbetet för att låta stödet till kulturen uppgå till hela en procent av den totala statsbudgeten 2014 – ett arbete som redan kommit långt på vägen och som haft fransk kulturpolitik som inspirationskälla.
The New Unions ambitiösa seminarieprogram inleddes med en paneldiskussion kring den svenska och norska livemarknaden. Det pratades mycket om missförhållandet som råder i och med att det är extremt svårt för norska band att få fäste i Sverige, medan svenska akter har betydligt lättare att ta sig in i Norge. Från norskt håll berättades det att agenter och skivbolag gärna tar omvägen via USA och England, för att bygga upp den mediala uppbackning som verkar krävas för att ta sig in i Sverige.
– Man väljer bort Sverige eftersom det är så svårt att komma in, sa Anita Halmøy bokningsagent på Artistpartner.
Fyra timmar senare skulle säcken knytas ihop i paneldiskussionen INTERNATIONELLT – kan vi bli bättre tillsammans?, men trots att Martin Thörnqvist från musikbolaget Songs I wish I had written presenterade The Swedish Model så kom man inte fram till några direkta förslag på hur Sverige och Norge skulle kunna ta hjälp av varandra för att öka sina chanser att få ut musiken internationellt i den diskussionen.
I stället fick vi höra en väldigt frispråkig Jim Morewood säga att – förutom anledningar som skattetryck och skivbolag som inte har ett internationellt fokus – så berodde svårigheterna för den svenska och norska musiken att nå ut internationellt ofta på artisterna.
– Amerikanska och engelska artister promotar sig själva 24 timmar om dygnet, medan de nordiska artisterna är ganska lata och resonerar så här: ”Nu måste vi bryta för lunch och vi vill inte jobba helger eller efter klockan 16 på fredagar…”, sa Morewood och efterlyste starkare managements.
Efter de fem seminarierna var det dags för showcases. Fem svenska och fem norska akter uppträdde och kvällen avslutades med Miss Li. Bland de norska akterna som stack ut mest märktes särskilt Tommy Tokyo & Starving for my gravy samt rockbandet The Grand.
Efter att The New Union har arrangerats två gånger – en gång i Stockholm och nu alltså i Oslo – är det bara att konstatera att konceptet fungerar utmärkt. Det är ett format som både erbjuder kreativa diskussioner och spontana möten. Dessutom är det ett bra forum för att upptäcka ny musik. Nu är frågan så klart hur man ska gå vidare med konceptet. Ska The New Union fortsätta att vara en tvånationsträff eller är det dags att lyfta blicken och även bjuda in de övriga nordiska länderna?
Något för Maria Engström och Tore Østby på Creative Engineering, som arrangerar The New Union, att fundera på efter två riktigt lyckade evenemang.
Håkan Durmér
