New York-gurun Mobys senaste album är en av honom själv mixad remixer på spår från hans senaste ”riktiga” studioalbum Last Night som kom tidigare i år. Remixare som The Shapeshifters, Holy Ghost!, AC Slater och Freemasons ligger bakom mixar som för in Mobys redan modernistiskt eklektiska originalspår ytterligare i ett pulserande landskap med bl.a house, techno, electro och funk. Öppningsspåret I Love To Move In Here förekommer i tre sins emellan väsenskilda remixar med skilda beats (funk, house och experimentell elektronika) och även några andra spår bryts ner och byggs upp på nytt i olika färger.
17 år efter sin epokgörande genombrottsingel Go bryter Moby kanske inte längre ny mark, men äventyret fortsätter. Ett steg bakåt, två steg framåt.
CO
Nils Landgren Christmas With My Friends II [ACT/BAM]
Sarah Brightman A Winter Symphony [Manhattan/EMI]
Sarah Brightman är med 26 miljoner sålda album och två miljoner sålda dvd den bästsäljande sopransångerskan genom tiderna. På hennes meritlista står flera udda prestationer – som t.ex att hon som enda artist någonsin lyckats toppa såväl Billboards klassiska lista som det amerikanska branschorganets dance chart samtidigt (!) samt att hennes Time To Say Goodbye är den bästsäljande singeln någonsin i Tyskland.
A Winter Symphony är Sarah Brightmans första julskiva. På repertoaren står såväl stämningsfulla arrangemang av i sammanhanget relativt förutsägbara sångnummer som Silent Night, Ave Maria och Amazing Grace som upptemponummer.
”Why another Christmas album”, erkänner Nils Landgren själv i den egna omslagstexten till julskivan Christmas With My Friends II. På uppföljaren till sitt i såväl Sverige som Tyskland guldsäljande förra album på samma tema har han försökt skapa en lite annorlunda mix av traditionella och modernare sånger. Den inledande tolkningen av Thad Jones/Alec Wilders jazzballad A Child Is Born med sångerskan Jessica Pilnäs som duettpartner är ett av flera lyckade exempel på skivans breddning av repertoaren. Likaså den svenska folkmelodin Maria går i törnesnår, som Landgren gör tillsammans med duon Norrland – saxofonisten Jonas Knutsson och gitarristen Johan Norberg. Trots Jul jul strålande jul och Peace On Earth känns det här långt ifrån bara som en ”plikttrogen” julskiva i mängden, tvärtom rymmer den flera små överraskningar och pärlor.
I december turnerar Nils Landgren och flera av de medverkande nyckelpersonerna på plattan med julmusiken i både Sverige (2-10/12) och Tyskland (12-21/12).
CO
Abdelhaï Bennani Trio There Starts The Future [Ayler Records]
Ayler Records i den lilla svenska orten Gusum inte bara spelar in och ger ut skivor med free jazz spelad av musiker från hela världen. Ayler Records ger dessutom ofta ut skivor av ren världskvalité.
Saxofonisten Abdelhaï Bennani kommer ursprungligen från Marocko, men bor sedan 1980 i Paris. Hans förhållningssätt till musiken – med all dess överlappande melodier, rytmer och harmonier – är tämligen okomplicerat. Istället för att fokusera på mindre viktiga detaljer tar han här, i två hyalvtimmeslånga improviserade stycken döpta till In The Beginning Was Night och I Had A Dream, sikte på större värden. Större världar.
Tillsammans med de franska musikerna Benjamin Duboc, bas och Edward Perraud, trummor träffar han högt. Särskilt In The Beginning Was Night rymmer spänning och skön dramatik. Bennani spelar sparsmakat fragmentariska melodier och blåser ofta sökande långa toner. Vackert målande, inte alls besvärande introvert. CO
Delta Moon Howlin’ At The Southern Moon [Music Avenue/Kommunikation/BAM]
Delta Moon är en bluesgrupp bildad runt de två slidegitarristerna Tom Gray och Mark Johnson. Sedan några år tillbaka står låtskrivaren Tom Gray (vars alster även spelats in av bl.a Cyndi Lauper och Carlene Carter) vid sångmikrofonen, men även tidigare sångerskan Gina Leigh som lämnade bandet redan för fyra år sedan (och först ersattes under arton månader av Kristin Markinton) medverkar i skivans spår där centralduon backas upp av stadiga komp på trummor och bas. De stillsamt stämningsskapande numren, som till exempel öppningsspåret Clear Blue Flame fungerar bäst, men när man ägnar sig åt det tryggare mediumtempolunket förlorar man lite av den unika känslan – trots att det förvisso hela tiden är tveklöst kompetent. Inte lika ruffigt som Stones, inte lika melodiskt som Allman Brothers och inte lika kaxigt sydstatsrockande som Lynyrd Skynyrd, men fans av nämnda band kommer garanterat ändå att känna igen sig. Att rötterna ligger i Mississippi-deltat behöver kanske inte tilläggas.
CO
