The Soundtrack of Our Lives, Petter, Monica Törnell, Lars Gullin och Brita Borg har valts in i Swedish Music Hall of Fame. Namnen offentliggjordes vid en presskonferens i Göteborg idag.
– En fantastisk bukett namn från skilda genrer, som alla står sig oerhört väl bland de 66 som nu är invalda. Flera av årets inval har varit uppe i stort sett varje jurysession genom åren, andra, som den magnifika Brita Borg, var uppe för första gången och gick raka vägen in, säger juryns ordförande Lars Nylin.
Invalet är det åttonde i ordningen till Swedish Music Hall of Fame, vars syfte är att är att hylla rikedomen i den svenska musikskatten och att bygga broar mellan generationer. För att vara aktuell för inval måste man ha skivdebuterat för minst 20 år sedan.
Årets inval presenteras i samarbete med Göteborgs stadsmuseum, där det även finns en utställning över priset som pågår till och med 30 december.
– Vi är väldigt glada att Swedish Music Hall of Fame är på plats i Göteborg. Ett av Hall of fames mål och syften är att sprida information och kunskap om den svenska populärmusiken och då är det förstås viktigt att inte fastna i Stockholm, sa Ludvig Werner från Swedish Music Hall of Fames styrelse vid presentationen av utställningen.
Juryns motiveringar lyder:
The Soundtrack of Our Lives
The Soundtrack of Our Lives bildades med visionen om att ta alla 1970-talets rockmusikaliska grepp in i nuet.
Gruppen lyckades med det i sådan omfattning att göteborgsbandet blev huvudnamn på de största festivalerna, hade listtoppande album som räknas som moderna klassiker, fick tre Grammisar och i inledningen av 2000-talet ett mindre genombrott såväl i Europa som i USA. Det fanns inte en band i britpopvågen som inte nämnde svenskarna med största respekt.
The Soundtrack of Our Lives var så skickliga på att förvalta sina rötter att följden blev en helt unik form av crescendobyggande rock – gruppnamnet uppfylldes med råge.
Men bakgrunden till invalet av Ebbot Lundberg och hans rockkompani stannar inte vid deras smått osannolika förmåga att sammanfoga stadiumrock, psykedelisk pop och indierock. Under åren 1995–2012 blev de också en brygga som sammanfogade en hel scen i Göteborg under tre decennier.
Gruppen hade rötter i Union Carbide Productions, det explosiva band som i skiftet mellan 1980- och 90-tal blev inspiratörer för mängder av andra från hamnstaden. Tre medlemmar därifrån startade senare The Soundtrack of Our Lives.
Efter att The Soundtrack of Our Lives lades ner har en rad medlemmar på egen hand visat vilken kreativitet som rymdes inom bandet.
Inte minst Ebbot Lundberg själv, men gruppmedlemmar som exempelvis Martin Hederos och Mattias Bärjed dyker också ständigt upp i olika sammanhang och har även de tagit arvet vidare.
Lika skickliga på att balansera väsensskilda karaktärer i helheten The Soundtrack of Our Lives har man efteråt blivit på att en och en servera unika musikuttryck hämtade ur alla tänkbara genrer.
Allt med samma unika förmåga att ta inspiration till det helt nya uttryck som en gång motiverade bandets start.
Petter
Det är i dag självklart att se den svenska rap- och hiphopscenen som en given och ledande front i svensk populärmusik. På många sätt DEN ledande.
Så var det definitivt inte när Petter debuterade med albumet ”Mitt sjätte sinne” 1998. Efter namn som Just D och Latin Kings tidigare på 90-talet hade det uppstår ett visst vakuum.
Men med hans genombrott, och ringar på vattnet kring hans bolag Bananrepubliken, kom till sist ett brett genomslag för svensk hiphop. Petter banade vägen för namn som Thomas Rusiak, DJ Sleepy och Eye N’ I, Ken Ring, Ayo och vidare mot dagens hiphopakter.
Även redan invalda namn i Swedish Music Hall of Fame som Timbuktu, Looptroop och Infinite Mass hade stor nytta av Petters arbete som genrens nya ansikte. Petter förde blågul hiphop in i en tid med nydanande beats och snillrika samplingar av soul- funk- och disco-rariteter. Med honom tvekade inte längre om att detta gick att göra äkta även på svenska.
Samtidigt har Petter genom sin karriär varit en banbrytare och verkat för att få in kvinnor i en mansdominerad genre. Han har ständigt bjudit in kvinnliga artister från andra musikgenrer att sjunga med honom på en rad radiosinglar, lyft dem till en större och framförallt ny publik.
När Petter rappar lyssnar man. Han har det där som trollbinder. Oavsett om han rappar om ljus eller svärta når det genom. Han finns numera i den svenska popmusikens dna, ständigt med ett öra mot gatan.
Åren går men Petter är kvar vid tronen. Eller som han formulerade det 2013 i låten ”Alla vet”:
”Jag är folklig, jag är rebell / Jag är stor, känd och min skit håller än”.
Monica Törnell
”En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken/Ett träningspass på Ullevi i dis”.
Det är Ted Ström som skrivit texten till sången ”Vintersaga”, men det är med Monica Törnells melankoliska röst den blivit en ikonisk hörnsten i svensk populärmusik. Få sånger om Sverige berör så många så starkt.
Monica Törnell äger en av de där rösterna som man känner igen oavsett vilken genre hon har rört sig i. Och det bekanta har varit till stor nytta när vi talar om en av de mer skiftande karriärerna i svensk musik. En lång sådan dessutom.
Redan som åttaåring stod hon på scenen hemma i Hälsingland inför stor publik. När hon var 16 upptäcktes hon år 1971 av Cornelis Vreeswijk som tog henne till en studio och ut på turné. Efter det har Törnell haft en bana med toppar, men även dalar, som landar i att hon kanske ”borde” vara mer brett etablerad än hon är. Men det hon gjort är likaväl imponerande.
Under 1970- och en bra bit in i 80-talet släppte hon stark musik på löpande band. Hon albumdebuterade 1972 med ”Ingica” och samarbetade från detta med namn som Vreeswijk, Ola Magnell och Janne Schaffer i en bana som gjorde henne till en kvinnlig stjärna i en tid med nästan idel män i vispop-fältet. På albumet ”Mica” fick hon in två legendariska låtar, ”Vintersaga” men också ”Heden”. 1986 vann Monica Melodifestivalen tillsammans med Lasse Holm i låten ”E de det här du kallar kärlek” och slutade sedan femma i Eurovision Song Contest.
Efter detta blev det mer sparsmakat av Monica Törnell på de stora scenerna. Hon hade tagit i för mycket, slitit ut sig.
Men hon har även senare regelbundet varit aktiv och även på skiva. Så sent som 2017 påminde hos oss lyssnare med albumet ”Understanding Eye” om som hur starkt hon kan förmedla livserfarenheter och känslor bara genom att ta en ton.
En sorts begåvning som belönar oss alla.
Lars Gullin
När svensk jazz på 1950-talet blev internationellt uppmärksammad föll ljuset allra mest på barytonsaxofonisten Lars Gullin. Först som medlem i Arne Domnérus orkester, sedan under eget namn.
Gotlänningen Gullin, född 1928, var under en lång period en av Europas främsta jazzmusiker och han har få efterföljare i status och respekt.
I Swedish Music Hall of Fame efterlyser vi bland annat förnyelse och många dimensioner i en kreatörs verk. Gullin stod för åtskilligt av sådant. Utöver sitt fokus på barytonsaxofonen spelade han även klarinett och altsaxofon, han var därtill kompositör, arrangör och bandledare. Att han en gång sökte sig till Stockholm för att bli konsertpianist skvallrar en del om hans många sidor.
Resultatet när alla delar av hans konstnärskap samverkade blev unikt. Gullin kunde jazzens alla rådande stilelement, men han förenade detta med citat från nationalromantisk musik och nordisk folkmusik till något helt eget. Uppstod gjorde något vackert vemodigt klingande som än i dag fångar nya imponerade lyssnare.
Balladen ”Dannys Dream” blev en bästsäljare och något av Gullins signum, samtidigt en symbol för hela den lyriska svenska femtiotalsjazzen. Låten öppnade även dörrar till världen: han framträdde i England, uppmärksammade i den amerikanska jazztidskriften Down Beat, gjorde en turné i Tyskland, och bosatte sig ett helt år i Italien.
Med tiden märktes ett allt mörkare stråk i Gullins musik, exempel på när en kreatörs hälsa – och ekonomi – blir uppenbart även i det skapade. Hans musik blev, om man så vill, ”svårare”.
Men han nådde även stort genomslag efter att svensk jazz passerat sin zenit. Gullins sista stora verk, sviten ”Aeros Aromatic Atomica” som kom 1976 – samma år som han gick bort – blev ännu en triumf för honom och för den orkestrala jazzen.
Brita Borg
I sin i dag mest kända sång tittar Brita Borg tillbaka på 1960-talet i schlagern ”Ljuva sextital” från 1969.
Att den låten komponerades av duon Björn Ulvaeus och Benny Andersson säger en del om omfånget i Brita Borgs mer än sex decennier långa karriär.
På 1940- och ännu mer på 50-talet var Brita Borg (1926–2010) en av Sveriges absolut största populärsångerskor. Från 60-talet och ända fram till 2000-talet hade hon mer sällan hits. Men hon var alltid närvarande i revy, musikal, operett och inte minst oräkneliga tv-framträdanden.
Borg, född på Södermalm i Stockholm, hade ständigt sin mörka röst och sin speciella utstrålning som huvudinstrument.
Hon blev först hyllad på 1940-talet som del av showgruppen Vårat gäng, senare som huvudperson i den egenskapade sångkvartetten Flickery Flies.
Det breda genombrottet kom när började arbeta med Povel Ramel 1952. Först i radio och senare i hans ”Knäpp upp”-revyer. Povel specialskrev sånger som ”Fat Mammy Brown” och ”Die Borg” till en sångerska som regerade den svenska scenen som lika delar primadonna och schlagerdrottning.
Mitt i detta representerade hon Sverige i Eurovision Song Contest 1959 med ”Augustin”. Borg gjorde även melodier skrivna av den unga duon Hasse & Tage och duetter med just Hasse Alfredson liksom även med Martin Ljung och Evert Taube.
Efter femtiotalet kom en ny generation, med popmusik i centrum. ”Ljuva sextital” blev en sorts avsked för henne. Borg valde sedan en delvis ny bana, men var fortsatt ytterst lyckosam. Under 1970-talet gick hon över till musikaler och operetter. Exempelvis spelade hon Annie Oakley i ”Annie Get Your Gun” hos Riksteatern.
När jobben lite tröt i slutet av karriären sa Brita Borg: ”Man ska ju vara betydligt yngre och stå och jucka och skrika på scen. Min repertoar är Povel Ramel och hans tid.”
Det säger en hel del om attityden hos en av våra mest färgstarka och mångfacetterade sångröster genom tiderna.
Tidigare invalda i Swedish Music Hall of Fame:
ABBA, Jan Johansson, Roxette, Eva Dahlgren, The Latin Kings, Evert Taube, Ebba Grön, Nationalteatern, Cornelis Vreeswijk, Entombed, Stina Nordenstam, Monica Zetterlund, Jussi Björling, Neneh Cherry, Anders Burman, Peps Persson, Alice Babs, Ulf Lundell, Carola Häggkvist, Yngwie Malmsteen, Gullan Bornemark, Robyn, Siw Malmkvist, Karl Gerhard, Kent, Leila K, Sven-Ingvars, Owe Thörnqvist, Monica Dominique, Denniz Pop, Barbro Hörberg, Lill-Babs, Looptroop Rockers, Britt Lindeborg, Magnus Uggla, Calle Jularbo, The Cardigans, Merit Hemmingson, Ola Håkansson, Ted och Kenneth Gärdestad, Kai Gullmar, Europe, Marie Bergman, Titiyo, Doris Svensson, Broder Daniel, Pugh Rogefeldt, Lill Lindfors, Infinite Mass, Håkan Hellström, Povel Ramel, Tant Strul, Karin Dreijer, Georg Riedel, Ingela ”Pling” Forsman, Max Martin, Björn Skifs, Py Bäckman, Bathory, Lisa Nilsson och Timbuktu.
Christel Valsinger
Foto Soundtrack of our Lives: Warner Music
Foto Petter: Eaczyz
Foto Monica Törnell, Lars Gullin och Brita Borg: Sjöbergs Bildbyrå
