Under måndagen godkände EU:s medlemsländer det nya upphovsrättsdirektivet med klar majoritet. Daniel Johansson reflekterar över vad detta skulle kunna innebära för musikbranschen under 20-talet.
Den 15 april röstade ministerrådet, d.v.s. medlemsländerna i EU, om införandet av det nya upphovsrättsdirektivet. Sex länder röstade emot, Sverige, Finland, Luxemburg, Polen, Nederländerna och Italien, medan nitton länder röstade för. Belgien, Estland och Slovenien avstod från att rösta.
Resultatet var mer eller mindre väntat efter att EU-parlamentet röstade igenom direktivet i slutet av mars, och efter närmare ett år av debatter, diskussioner, ombearbetningar av texten och nya omröstningar är det till slut klart att direktivet ska införas.
Medlemsländerna har två år på sig att implementera direktivet i den egna lagstiftningen, dvs till våren 2021. Nu börjar alltså den omfattande processen att i Sverige föra dialog med alla möjliga olika intressenter för att komma fram till ett lämpligt lagförslag.
När direktivet EUCD, som var den förra riktigt stora uppgraderingen av upphovsrätten, skulle införas i svensk lagstiftning tog det nästan tre år längre än vad EU stipulerat. Även IPRED blev nästan tre år försenat, det skulle ursprungligen ha funnits på plats 2006, men lagändringarna klubbades igenom i Riksdagen först 2009. Vi får se vad som kommer hända med det här direktivet. Med tanke på att det är ganska omfattande förändringar det handlar om är det fullt möjligt att det kommer kunna dra ut på tiden en del.
Det ska t ex bli intressant att se hur funktionen med ett opartiskt organ som ska hjälpa till att lösa konflikter kommer att se ut: ”…parter som möter svårigheter i samband med licensieringen av rättigheter när de försöker ingå ett avtal i syfte att tillgängliggöra audiovisuella verk via tjänster för beställvideo kan förlita sig på hjälp från ett opartiskt organ eller från medlare.”
”Beställvideo” är för övrigt ett nytt spännande ord som åtminstone de mest initierade juristerna i musikindustrin lär komma tillbaka till många gånger under de kommande åren.
Det ska också bli intressant att se vad ”…enskilda ord i eller mycket korta utdrag ur en presspublikation” kommer innebära i samband med länkning. Troligt är väl att det på ena eller andra sättet kommer hamna i rättssalen för prövning om några år.
Och så naturligtvis artikel 17 (tidigare artikel 13) som gäller ”onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll”. Förutom att det klargörs att det är UGC-tjänsternas ansvar att se till att korrekta licenser finns på plats för det innehåll som användare laddar upp, tydliggörs det också att det här handlar om ett samarbete mellan rättighetshavarna och tjänsterna. Vi får hoppas att det samarbetet kommer löpa någorlunda bra.
En av de saker som det helt säkert kommer bli diskussioner kring gäller undantagen i artikel 17, dvs att ”citat, kritik, recensioner” och ”användning i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte” inte omfattas av de nya kraven på licenser och tillstånd för tjänster med användargenererat innehåll.
Hur långt kommer ett citat egentligen få vara? Hur omfattande får man använda ett verk för att göra parodi? Innebär det här i praktiken att det blir ok för användare att nyttja ”snuttar” av inspelade låtar i sådana sammanhang utan att det behöver finnas några licenser på plats?
De där fyra takterna som man skulle få ”stjäla”, som Povel Ramel skrev in i monologen Rock-Fnykis och som Martin Ljung framförde första gången 1958, är kanske på väg att bli verklighet?
En sak är säker, de här förändringarna i lagstiftningen kommer vara viktiga för utvecklingen av musik online under hela 20-talet. På samma sätt som EUCD i början av 00-talet lade grunden för den nya ekonomin kring strömmad musik (genom att t ex godkänna tillfälliga exemplar och införa skydd för tekniska skyddsåtgärder), kommer det här bli basen för hur musik sprids och ekonomiskt kompenseras.
Personligen tror jag det är viktigt att alla inblandade nyckelaktörer ser implementeringen av det nya direktivet som en balansgång mellan de motpoler i upphovsrätten som kan sägas finnas inskriven i artikel 27 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, nämligen att den ideella och materiella kontroll som upphovspersoner har över sina verk måste balanseras mot allmänhetens rätt att ”fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.”
Internet och den nya generationen devices gör det möjligt för människor att på helt nya sätt skapa kultur med hjälp av ett slags ”klippa-och-klistra-grammatik”. Styrkan bakom TikTok, YouTube, Facebook, Twitter och andra plattformar ligger just i möjligheten för människor att kunna bygga vidare på det andra har skapat, göra mashups, memes, gifar och uttrycka sig med hjälp av musik, videos och bilder som andra har gjort.
Alla jag har pratat med i musikindustrin under processen med det nya direktivet, vare sig det har varit insamlande sällskap, masterägare eller förlag, har uttryckt vikten av att den nya lagstiftningen inte påverkar de här kulturuttrycken negativt. Kritiken från den ”andra sidan” har hela tiden just varit att det här kommer innebära begränsad yttrandefrihet och påverka internetkulturen negativt. Några har uttryckt det som att nu kommer internet bli som en ”TV-kanal”.
Jag är övertygad om att resultatet under 20-talet kommer bli precis tvärtom.
Med den nya lagstiftningen på plats kommer det snarare bli ännu friare för användare att använda sig av t ex musik på UGC-plattformar, så länge dessa plattformar har skäliga och korrekta licenser på plats och kan redovisa för hur musiken används, om en rättighetshavare skulle vilja det. Detta bör åtminstone vara målet för lagstiftarens arbete framöver.
Allt handlar om balans, och med den kommande lagstiftningen blir förhoppningsvis spelplanen rättvisare, inte minst mellan innehållstjänster där några har kunnat åka snålskjuts på tidigare undantag, men också mellan musikindustrins rättsinnehavare och tjänsterna.
Det ska bli spännande att se hur arbetet med implementeringen av direktivet nu utvecklas i Sverige. Mitt lilla råd till alla inblandade är att hela tiden ha just balansen i bakhuvudet, balansen mellan den absoluta kontrollen över sitt verk, i förhållande till den mänskliga rättigheten att få ”fritt delta i samhällets kulturella liv”.
Trots allt, majoriteten av de som håller på med musik vill ju att den ska användas, lyssnas på, spridas, inte att den ska stoppas i byråkratiskt tekniska kontroller. Därför tror jag att nyckelordet i direktivet kommer vara ”samarbete”.
Dessutom, vi står inför ett nytt teknikskifte under det kommande årtiondet, där artificiell intelligens och den mixade verkligheten kommer innebära helt nya möjligheter för människor att skapa spännande kultur. Ytterligare uppdateringar av upphovsrätten kommer vara nödvändig när ny teknik tar plats i våra liv.
Det är en ständigt pågående process och nu går just det här direktivet in i nästa fas. Personligen känner jag mig mest glad över att äntligen få vända blad och börja på nästa kapitel!
Det beslutade direktivet i sin helhet på svenska (PDF)
Daniel Johansson
