Om två veckor röstar EU-parlamentet om det nya upphovsrättsdirektivet. Daniel Johansson beskriver här vad direktivet handlar om och analyserar argumenten för och emot.
För den som ännu inte läst Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upphovsrätt på den digitala inre marknaden, är det nog dags att göra det. Jag vet, det är 32 sidor, det är stundtals lite tung läsning, men, direktivet är oerhört viktigt för alla som jobbar med musik.
Inte minst för alla musikskapare.
Det som ofta missas i debatten är att direktivet stärker just de enskilda upphovsmännens situation rejält. (Varför envisas EU för övrigt med att fortfarande kalla alla för upphovsmän?)
Artiklarna 14 och 15 ställer krav på transparens och skälig ersättning. Upphovspersoner kommer få rätten att regelbundet kunna se hur deras verk licensieras eller överlåts, eller vilka intäkter de genererar. Upphovspersoner kommer också få rätten att kräva ytterligare ersättning om den ursprungliga ersättningen enligt originalavtal visar sig vara för låg.
Det här är jätteviktiga förändringar som diskuterats i många år i branschen. Men dessa förändringar flyger under radarn när artikel 11, och framför allt artikel 13, fått så stor uppmärksamhet.
Debatten har blivit polariserad, och rent ut sagt fjantig i vissa sammanhang. Att den nya lagstiftningen skulle innebära ett nytt allvetande filter som skulle läggas på hela internet är t ex en sådan skrämselpropaganda som används i lobby-arbetet. (Se tidigare artikel om lobbykriget)
En del menar att direktivet skulle vara slutet på internet som vi känner det, medan andra menar att om vi inte inför det här direktivet så kommer rättighetshavarna aldrig kunna få korrekt betalt från UGC-tjänster (User Generated Content). Därför kan det vara bra med en översiktlig genomgång vad direktivet faktiskt säger, och vad som är syftet med dessa förändringar.
Artikel 13 består av tre punkter. Just nu pågår ett internt kompromissande kring ordalydelserna, och vi kan förvänta oss att det kommer vara ett i vissa delar omarbetat förslag som ska röstas om den 12 september i Strasbourg. Men här är artikel 13 i sitt originalutförande:
1. Leverantörer av informationssamhällets tjänster som lagrar och ger allmänheten tillgång till stora mängder verk eller andra alster som laddats upp av deras användare ska, i samarbete med rättsinnehavare, vidta åtgärder för att säkerställa tillämpningen av avtal som ingåtts med rättsinnehavare för användning av deras verk eller andra alster eller för att hindra tillgång via deras tjänster till verk eller andra alster som identifierats av rättsinnehavare genom samarbete med tjänsteleverantörerna. Dessa åtgärder, t.ex. användningen av effektiv innehållsigenkänningsteknik, ska vara lämpliga och proportionerliga. Tjänsteleverantörerna ska förse rättsinnehavare med tillräcklig information om tillämpningen och utarbetandet av åtgärderna samt i förekommande fall med lämplig rapportering om erkännande och användning av verk och andra alster.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att de tjänsteleverantörer som avses i punkt 1 inför mekanismer för klagomål och prövning som finns tillgängliga för användare i händelse av tvister om tillämpningen av de åtgärder som avses i punkt 1.
3. Medlemsstaterna ska vid behov underlätta samarbetet mellan leverantörer av informationssamhällets tjänster och rättsinnehavare genom dialoger med berörda parter för att fastställa bästa praxis, såsom lämplig och proportionell innehållsigenkänningsteknik, bland annat med beaktande av tjänsternas beskaffenhet, tillgången till sådan teknik och dess effektivitet med hänsyn tagen till den tekniska utvecklingen.
De som kritiserar artikel 13 menar att dessa ”åtgärder” dels kommer innebära merkostnader för tjänsterna, men också innebära att nya filter ska införas som ska kontrollera ”allt”. Och det skulle kunnat finnas en viss substans i den kritiken, vore det så att medlemsländerna i implementeringen helt skulle strunta i att åtgärderna ska vara ”lämpliga och proportionerliga”. Men, i grunden handlar den här kritiken om något annat än vad direktivet faktiskt fokuserar på.
Direktivet handlar helt enkelt om att jämna ut spelplanen mellan tjänster som tillhandahåller användaruppladdat innehåll, och andra innehållstjänster. Artikel 13 handlar egentligen enbart om detta, att UGC-tjänster ska ingå avtal precis som alla andra tjänster och att de ska efterleva de avtalen genom att ha koll på vad som finns på tjänsterna.
Det handlar alltså inte främst om rättvisa ersättningsnivåer, som en del i musikbranschen menar. Huvudsyftet med det här direktivet är inte att åstadkomma så att tjänster som t.ex Facebook, Vimeo och YouTube ska betala lika mycket som Spotify, Apple Music, Deezer etc.
Det handlar om att UGC-tjänster som tillgängliggör ”stora mängder” upphovsrättsskyddat material enligt lag ska vara tvingade att ingå avtal med rättighetshavarna, och inte kunna gömma sig bakom agnostisk ”safe harbour”. Det är liksom steg ett det handlar om.
Samtidigt handlar inte direktivet heller om att rättighetshavarna ska få makten att stänga av alla former av innehåll på tjänsterna, som en del förespråkare från techbranschen menar. I samband med implementeringen av direktivet kommer ju varje medlemsstat bedöma vad som är ”lämpliga och proportionerliga” åtgärder, självklart i dialog med såväl UGC-tjänster som rättighetshavare. Ordet ”samarbete” är av stor betydelse i formuleringen.
Trots allt ligger det även i rättighetshavarnas intressen att det är möjligt för användare att bygga vidare och skapa nya kreationer kring musik som publicerats. För en del rättighetshavare är det t om det användargenererade innehållet som skapar mest intäkter, redan idag.
Kampanjer som www.saveyourinternet.eu, som just nu uppmanar medborgare i EU att ta kontakt med sina länders MEPs (Member of European Parliament) inför den 12 september, vrider syftet med direktivet till att bli något helt annat. De skriver att det skulle gälla hela internet rakt av: ”Article 13 is a provision in the proposed EU Copyright Directive mandating that all content uploaded to the internet be monitored and potentially deleted…”, vilket inte stämmer, artikel 13 gäller enbart tjänster som har stora mängder UGC-material.
Som för övrigt ofta redan har den sortens identifieringsteknik på plats, som t ex Content ID.
Ovanstående kampanj hävdar att ”Article 13 would restrict the ability of Internet users to consume content – meaning they won’t be able to find and enjoy diverse kinds of cultural expressions that they have grown accustomed to. The days of communicating through gifs and memes, listening to our favourite remixes online or sharing videos of our friends singing at karaoke might be coming to an end.” Domedagen är nära. Men bara kanske (”might”).
Det verkar som om delar av techbranschen, såväl som vissa i musikbranschen, ibland missuppfattar huvudsyftet med föreliggande direktiv. Det handlar inte om att öka ersättningsnivåerna från UGC-tjänster i första hand. Det handlar inte heller om att filtrera hela internet. Det handlar om att bara ta ”steg ett”:
Tjänster som tillhandahåller stora mängder användaruppladdat innehåll ska ingå avtal med rättighetshavare, samt ha mekanismer som gör att de kan leva upp till de avtalen, mekanismer som i många fall redan finns på plats och som ska vara lämpliga, proportionerliga och bygga på samarbete.
Jag hoppas att de 751 ledamöterna i Europaparlamentet förstår det.
Sedan är det självklart att ersättningsnivåerna från UGC-tjänster till rättighetshavare är av stort intresse, beroende av vilken sorts innehåll det är fråga om. Detta är något jag kommer att analysera i en kommande krönika.
Daniel Johansson
