I dag är Grammis en självklarhet och det är landets mest prestigefyllda musikpris som firas på onsdag. 1972 lades priset ner bara fyra år efter att det hade haft premiär. MI har grävt lite i vad som egentligen hände den gången.
Berns salonger i Stockholm september 1969. Den svenska skivbranschen har bestämt att för första gången skapa sitt eget pris, Grammis, för att belöna starka produktioner men också för att göra PR för en bransch som börjat få stadga – och en svensk profil. Förebilderna är amerikanska Grammy Awards, men i kategorierna har inspirationen snarast hämtats från nederländska Edison Award och franska Grand Prix du Disque.
Under de kristallkronor i Berns salonger som August Strindberg en gång så vasst beskrev samlas smokingklädda, den manliga dominansen var påtaglig, men även några av tidens mest hyllade artister och kompositörer.
Vid ett bord bryter Cornelis Vreeswijk totalt mot klädkoden genom att bära orange polotröja under en beige seglarjacka. Men han har rätt att stå ut, av 14 kategorier är han nominerad i tre och vinner två.
Han blir årets vissångare för sitt ”aparta alternativ till den svenska visans förnyelse”. Hans ”musikaliska egensinne och underfundiga textkvalitet” ger honom priset som bäste kompositör. För albumet Tio vackra visor och Personliga Person och låten Hönan Agda.
För några timmar kan Cornelis förtränga att han dagarna innan fått besked om en skattesmäll som indirekt påverkar resten av hans karriär. Han blir den första Grammiskvällens fixstjärna, ingen ifrågasätter den statusen. När någon frågar Cornelis var han ska placera de av Claes Giertta formgivna priserna blir svaret att han inte vet, han vet helt enkelt inte var han ska bo efter skattebeskedet.
Men utöver Cornelis bryderier är det första året lyckat. Att Monica Zetterlund får priset som årets populärsångerska anses i och för sig lite märkligt – hon har bara gett ut två låtar det året – men att just hon får ta emot pris lite som för lång och trogen tjänst applåderar alla.
Tommy Körberg vinner dubbelt, som populärdebutant för albumet Nature Boy och som medlem i gruppen Made In Sweden. Andra pristagare inkluderar Svante Thuresson, den nyss bortgångne Jan Johansson, textförfattaren Stikkan Anderson, liksom skivbolaget Metronomes ägare Anders Burman.
Sammantaget innebar de juryregler som Dag Häggqvist och Per-Anders Boquist satt ihop över en middag på Operakällaren att utfallet blir ett bra tvärsnitt av en skivbransch som växt ur det värsta imiterandet av utländska förlagor men som börjat hitta en svensk identitet.
Man har format den markering av självförtroende och bredd som man ansåg behövs i en tid när etermedia innebar SVT och Sveriges Radio. Grammisansvariga som Gunnar Bergström, Eddie Landqvist och Rolf Nygren kan vara stolta över sin skapelse när 60-tal blev 70-tal.
Men bara två år senare, 1972, bestämdes att Grammis skulle läggas ner. Först 1987 återupptogs priset igen.
I historieskrivningen har det oftast sagts att det var den svenska musikrörelsen som kom mellan och utlöste beslutet. Det och en radikalisering av musikjournalistiken i SR och SVT. Och när MI pratar med några av de inblandade som finns med oss än i dag bekräftas i princip den skildringen.
På ena sidan fanns bolag i en svensk skivbransch som i decennier lånat inspiration – och licenser – från i synnerhet amerikanska, engelska och tyska branschkollegor. Men i början av 1970-talet växte sig en andra sida allt starkare. Nya svenska bolag, drivna av nykomlingar i sammanhanget, med en politisk agenda utöver själva musikutgivningen. Flera av ansvariga för de nya bolagen arbetade på de nämnda medieredaktionerna, varifrån juryn till delar hämtades. Idékrocken blev ofta hård.
Börje Ekberg, då tillsammans med Burman ägare till skivbolaget Metronome och inblandad i skapandet av Grammis, är i dag framförallt besviken på att priset av kritikerna ansågs kommersiellt styrt:
– Vänstervågen gjorde allt för misskreditera grammofonindustrin och även Grammis. Vi tyckte att Grammis gjorde allt för att uppmärksamma kreativa och kvalitativa produktioner och inte bara framhålla storsäljare.
Vad som direkt utlöste Grammis långa paus var när den hemliga gruppen Philemon Arthur And The Dung 1972 vann kategorin årets bandproduktion för ett album utgivet av bolaget Silence.
Då ansåg representanter för några av de kommersiella bolagen att måttet var rågat. I synnerhet vissa bolag som inte hade särskilt mycket svensk utgivning drev på mot en paus. Det skulle alltså ta hela 15 år innan man startade igen.
I backspegeln kan det tyckas märkligt att man inte snarare ändrade i kategorier och möjligen jurysammansättning. Sonets Dag Häggqvist tillhörde de som var inne på den vägen redan då:
-Jag minns att jag och Gunnar Bergström (också Sonet) reagerade starkt mot beslutet att lägga ned Grammis av de skäl du nämner. Vår uppfattning var att vi borde kört vidare med vissa regeländringar. Minns jag rätt var var ett av de dåvarande storbolagen drivande i att lägga ned. Säkert var Sveriges Radios och SVT:s ”vänstervridning” ett skäl till att det bolaget fick som dom ville.
Runt hörnet vid nedläggningen fanns Ted Gärdestad, Ulf Lundell, Magnus Uggla, Nationalteatern, Monica Törnell, Peps Persson och andra artister som skulle komma att förena fans från alla samhällsinriktningar. Dessutom kom ABBA med en status som så småningom stod över den kritik de först fick från proggrörelsen.
1975 startade den svenska topplistan bland annat som en ny markering från de stora svenska bolagen att det inte var fult att sälja. Bara några år senare krigade band som Gyllene Tider och Secret Service i toppen av de svenska listorna med alternativsidans Ebba Grön och Dag Vag.
Men tonläget i debatten 1972 satte snöpligt punkt för Grammis innan allt detta hade hunnit hända.
Ironiskt nog innebar det att namn som ABBA, Magnus Uggla och Secret Service – alla hörnstenar i 70- och 80-talens växande svenska bransch – aldrig fick några grammisar och att Gyllene Tider fick vänta till 1996.
2019 fyller Grammis 50 år. Börje Ekberg, då 89, vill gärna vara med och fira då. Inte minst de som aldrig fick chansen att vinna.
Vi är några som gärna gör honom sällskap.
Lars Nylin
Vinnarna 1969:
Årets populärsångerska: Monica Zetterlund – Gröna små äpplen (Metronome)
Årets populärsångare: Svante Thuresson – Du ser en man (Metronome)
Årets populärdebutant: Tommy Körberg – Tom, Nature Boy (Sonet)
Årets grupp – alla kategorier: Made in Sweden – With Love (Sonet)
Årets jazzskiva: Jan Johansson – Höstspelor (Sveriges Radios Förlag)
Årets vissångare: Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och Personliga Person samt Hönan Agda (Metronome)
Årets musikal och cabaréinspelning: AB Svenska Ord – Franz Schubert får Spader, Madame! (Svenska Ljud)
Årets kompositör – text och musik: Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och Personliga Person samt Hönan Agda (Metronome)
Årets textmakare: Stikkan Anderson – Gröna små äpplen, Mamma är lik sin mamma samt Ljuva sextital (Polar Music)
Årets seriösa skivartist – solist: Margot Rödin – Tre sånger (HMV)
Årets seriösa skiva – med musik före 1960: Sven-Erik Bäck – Tranfjädrarna (Swedish Society Discofil)
Årets seriösa skiva – med musik efter 1960: Bengt Hambraeus – Transfiguration (Swedish Society Discofil)
Årets barnskiva: Djungelboken (Odeon)
Årets producent: Anders Burman (Metronome)
Juryns hederspris: Jan Johansson
Vinnarna 1972:
Årets symfoniska skivproduktion: Sveriges Radios symfoniorkester – Lidholm, Stenhammar, Rosenberg (SR Records)
Årets kammarproduktion: Mircea Saulesco m.fl. – Saulescokvartetten (Rikskonserter)
Årets körproduktion: Eric Ericson – Europäische Chormusik (EMI)
Årets dokumentärproduktion: Hjort Anders Olsson m.fl. – Äldre svenska spelmän vol. 1 (CBS-Cupol)
Årets produktion från scen, film, radio och TV: Povel Ramel – Vid pianot: P. Ramel (Knäppupp)
Årets barnskiva: Jörgen Lantz, Anders Linder, Hans Wigren – Här kommer Ville, Valle och Viktor (SR Records)
Årets populärartist: Cornelis Vreeswijk – Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman (Phonogram)
Årets återutgivning: Skånska Lasse, Kalle Nämdeman – Bondkomik (EMI)
Årets grupproduktion I: Philemon Arthur and the Dung – Philemon Arthur and the Dung (Silence)
Årets grupproduktion II: Sånger om kvinnor (MNW)
Årets jazzproduktion: Jan Johansson – 300 000 km/sek (Megafon)
