MI:s chefredaktör Lars Nylin om mediers och tv-bolags fortsatta vurm för Epidemic Sound – bolaget som gjort snabbköpsvara av produktionsmusik.
Filmer, Tv-dramatik och reklamfilmer helt utan musik. För de flesta är det scenariot troligen en omöjlig tanke, och en mycket trist tanke.
Men med tanke på hur pass ignorant musik ur dessa sammanhang ofta behandlas av ledande Tv-bolag och medier är det en rimlig tanke att tro att många inte ens analyserat värdet av rätt musik i rätt sammanhang. Detta trots det enorma genomslaget när Sverige förra året vann tre Oscars i just ämnet musik, trots hyllningarna av exempelvis musiken i TV-serien Bron, eller uppmärksamheten när den svenske världsproducenten Max Martin tidigare i år levererade musikbädden till Zlatan Ibrahimovics Volvo-reklam.
Det mest frapperande exemplet på nedvärdering av musik i det här sammanhanget – och inte minst kompositörerna bakom den – är medieuppmärksamheten kring företaget Epidemic Sound.
Stockholmsföretaget har de senaste åren mer eller mindre oemotsagda fått berätta i medier hur deras affärsmodell för användande av så kallad produktionsmusik – d v s musik anpassad till just exempelvis TV och reklam – enligt dem är mer ”lättanvänd och anpassad till tiden” jämfört med de musikupplägg som i årtionden tillhandahållits av kompositörer och musikförlag anslutna till den kompositörsägda organisationen Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå).
Extra frikostig blev uppmärksamheten kring Epidemic Sound när riskkapitalbolaget Creandum i maj i år gick in med fem miljoner dollar för att – enligt samma Epidemic Sound – möjliggöra utökad export av tjänsten. Svenska Dagbladet var en av de som klev in i hyllningskören och gav spaltreklam utan att vända sig till de som indirekt kritiseras, det vill säga de Stimanslutna alternativen. Utländska teknikmedier hakade därefter snabbt okritiskt på pressmeddelanden från de två intressenterna.
Att Epidemic Sound tillåts presentera sin produkt helt utan att andra röster kommer till tals torde tyckas märkligt även för den neutrale betraktaren. Inte minst med tanke på vad som skedde förra året.
Våren 2013 uppmärksammades bolaget flitigt i medier – och kanske i synnerhet i sociala nätverk. Kritiken var hård sedan först TV4 och sedan även Sveriges Television slutit avtal med ett företag vars affärsmodell inte möjliggör för sina kompositörer att vara Stimanslutna – eller tillhöra någon annan internationell förvaltningsorganisation och inte heller SAMI (Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation).
Framförallt så avkrävs kompositörerna i och med avtalet med Epidemic Sound att de avsäger sig rättigheten till sina konstnärliga verk för all framtid.
Detta för en engångssumma per musikstycke. Musik som Epidemic Sound sedan kan sälja vidare hur många gånger som helst, utan att de som skapat musiken får någon royalty eller att det berättas vem det är som skapat musiken.
I fallet TV4 framkom den gången att det slutits ett avtal som mer eller mindre tvingar producenter hos kanalen att använda musik från Epidemic Sound. Per kommersiell timme i TV4 får endast fyra minuter av produktionsmusiken komma från Stimanslutna kompositörer, resten, d v s 56 minuter, måste komma från Epidemic Sound.
I exemplet Sveriges Television handlar det enligt ansvariga på SvT om ett alternativ. Men det har senare blivit uppenbart att många SvT-producenter, i synnerhet av barnprogram, känner sig bundna till musik från företaget. Senare har även Kanal 5 börjat anvisa producenter och klippare till Epidemickatalogen.
Producenten Henrik Schyffert sa i februari 2013 till Dagens Industris krönikör Jan Gradvall: ”Som regissör fråntas jag ett verktyg. Till teveprogram kan jag välja skådespelare, fotograf, ljussättare, scenograf, typsnitt. Men nu fråntas jag möjligheten att utan begränsningar själv välja musik, ett av de mest effektiva verktyg som finns för att berätta”.
Micke Månsson, klippare på produktionsbolaget Sto-Cph, säger:
”Epidemics musik är ofta väldigt könlös, platt och kvalitativt lägre än andra bibliotek och i och med det har man tagit bort ett av våra viktigaste hjälpmedel för att skapa känslor, man blir av med färgerna på färgpaletten. Att SvT tycker att externa bolag skall använda Epidemics bibliotek är för mig det lägsta som hänt i svensk Tv-industri på många år. Public Service, som säger sig värna om sina anställda uppmanar till att använda Epidemic som har väldigt låg moral mot sina kompositörer, hur tänker man här?”
Diskussionen gick flitigt mellan representanter för låtskrivare och organisationer på den ena sidan skranket – och Epidemic Sounds företrädare på den andra.
Jazzmusikern Jonas Kullhammar har summerat många kompositörers syn på situationen:
”Jag vill varna alla som har den minsta lilla dröm om att kunna leva på sitt musikskapande från att sälja sin upphovsrätt till företag som Epidemic Sound eller företag med liknande affärsidé. Mitt tips till alla musikskapare är att satsa på att behålla så mycket som möjligt av er upphovsrätt själva, och stå upp för att ert skapande faktiskt är värdefullt. Ett värde som inte går att mäta i pengar, men om du har tur kan generera pengar.”
Ett år senare tycks debatten och kritiken glömd, eller aldrig noterad, av många av de medier som bevakar Tv-produktioner och reklam.
Epidemic Sound kan i dag i sin egen reklamfilm använda citat av Malte Andreasson, tidigare planeringschef på TV4, utan att detta uppmärksammas. Detta trots att Andreasson nu inte längre finns på TV4 utan sitter i styrelsen för mediebolaget United Screens, tillsammans med grundaren av Epidemic Sound.
I nämnda reklamfilm på YouTube summeras aspekter på ämnet upphovsrätt symtomatiskt med en textskylt som meddelar ett krasst ”blah blah blah.”
Det är givetvis alltid upp till den enskilde kompositören att välja om han – hos Epidemic Sound är 98 % av kompositörerna män – till ett lågt pris vill sälja bort sin musik utan att kunna styra vad den används till.
Men det är också centralt att påpeka att det finns alternativ, beprövade sedan decennier, hos de kompositörer och förlag som tror på att arbeta kollektivt under Stims paraply. I det sammanhanget går pengarna tillbaka till kompositörerna, minus kostnader för administration. Det skapas möjligheter att tillvarata medlemmarnas intressen – oavsett om dessa gör korta stycken till reklammusik eller komplexa verk till film och drama.
I fallet Epidemic Sound – och deras efterföljare – är det riskkapitalinvesterare som tar intäkterna i de fall affärsmodellen fungerar och ger vinst.
Det är lätt att förstå hur mycket enklare det är att göra nyhetsrubriker på Epidemic Sounds provokativa affärsmodell än på det gamla beprövade. Men det bör också vara relativt enkelt att inse att Epidemic Sound inte är ett produktionsmusikens Spotify – som vissa medier beskrivit dem – utan helt enkelt ett affärsdrivande företag där varan råkar vara musik och att ett av prisen är att kompositörer säljer bort rätten till sina verk.
Lars Nylin
Musikindustrin.se
