Anders Burman är död. Jag har varit inställd på att skriva dessa ord i många år nu. Hans sjukdomar har i perioder tärt honom hårt. Likväl kom det som en chock att få beskedet, det kändes som att han skulle vara med oss för alltid, så alert var han i det sista.
Anders Burman var ett unikum som A&R och producent på sitt Metronome, det går nog att skriva utan att trampa någon på tårna. Han spelade enkelt uttryckt en huvudroll bakom några av de bästa och viktigaste svenska plattorna som gjort, med några av de starkaste artisterna, med några av de snyggaste omslagen. Han var säkert många gånger knepig att samarbeta med, men vilket resultat det blev av hans envishet. Svensk skivutgivning hade haft en långt tråkigare historia utan honom.
Jag hade glädjen att regelbundet få samarbeta med honom under 20 år. Först när jag som färsk anställd på Warner sattes att ta fram plattor ur Metronomes arkiv, senare i en liknande roll som konsult.
Det var alltid samma nöje att få audiens i hans musikrum i det höga tornet vid Slussen. Skivhyllorna var smått heliga för honom, men när han väl börjat plocka i dem slutade han aldrig. Och han grävde inte ner sig i det gamla, även om det lyste extra i de finurliga ögonen om han spelade något med John Holm eller Donny Hathaway. Bilden är tagen vid en sådan session. En av de sista gångerna jag besökte honom hade han en skiva med Moon Ray Quintet i skivspelaren och en med Nina Ramsby på tur. Även då var det med samma entusiasm han noterade detaljer i arrangemangen eller fraseringen, han var en mästare på att analysera sånt. Också.
Tack för allt, Anders. Extra mycket tack för presenten jag fick när jag lärde dig hur man använder Facebook. Jag inbillar mig att det betydde något för dig att du i slutskedet på det sättet kunde få nya kontakter med artister och musiker som försvunnit ur din tillvaro. Det känns strålande att om så pyttelite ha fått ge något tillbaka till en som gett mig så fabulöst mycket.
Lars Nylin
Edit: Warner Musics VD Jonas Siljemark om Anders Burmans bortgång:
”Anders Burman död
Det är med stor sorg i hjärtat som jag måste meddela att Anders Burman är död, Anders var vid sin bortgång i sitt hem i Stockholm 84 år.
För den som känner till Anders Burman ingår han i den begränsade skara som brukar följas av uttrycket ”behöver ingen ytterligare presentation”. För alla andra kan jag kort och gott summera honom som den enskilt mest kreative skivbolagsmannen i svensk musikindustris historia.
Anders grundade 1949 skivbolaget Metronome ihop med sin vapendragare Börje Ekberg. Båda var dedikerade jazzentusiaster, Anders var dessutom en skicklig trummis. Efter en inledning med i första hand jazzutgivningar – inklusive namn som Alice Babs, Arne Domnérus och Lars Gullin – blev Metronome på 1950-talet en källa för svensk schlager – med artister som Siw Malmkvist, Owe Thörnqvist, Anna-Lena Löfgren och Ann-Louise Hansson.
Redan då hade Anders visat att han var ett unikum såväl som talangscout som producent. Men det kanske största avtrycket gjorde han från 1960-talet. Då regisserade han inspelningar med artister som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt, Svante Thuresson och Lill Lindfors, inspelningar som än i dag är stilbildande i sina respektive genrer. Legenden säger att respekten för Anders var så stor att artister som ABBA, Ulf Lundell och Tomas Ledin inte tordes ge honom sina första demoinspelningar och att Magnus Uggla och Per Gessle fick nobben. En del av dessa legender är troligen sanna.
”Det viktiga var alltid att det skulle bli något särskilt” var det motto han jobbade efter, och särskilt blev det.
Än i dag ligger Anders trygga skugga över aktiviteten på det svenska Warner Music-kontoret. Warner köpte Metronome 1983, Anders lämnade därmed den dagliga verksamheten på bolaget. Men han spelade indirekt roller i åtskilligt av Warners svenska artistverksamhet ända fram till slutet.
Det var som att han för evigt placerat i huset en vision om personliga artister med långa karriärer och starka album. Jag har åtskilliga gånger hört referenser till Anders när vi gett ut album med nutida Warner-artister som exempelvis Laleh, Olle Ljungström och Pernilla Andersson.
Jag vet att åtskilliga i och omkring den svenska musikbranschen känner stor saknad i dag. Men också enorm respekt för allt som Anders gav oss. Jag delar djupt både dessa känslor och hoppas ödmjukt att vi på Warner/Metronome även framöver ska fortsätta att verka i Anders anda.
För den som vill veta mer om Anders liv och gärning rekommenderas Håkan Lahgers och Lars Ermalms bok ”De legendariska åren” (Premium Publishing).
Jonas Siljemark
VD Warner Music Sweden”
